Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Een gebed des verdrukten, als hij overstelpt is, en zijn klacht uitstort voor het aangezicht des HEEREN. O HEERE! hoor mijn gebed, en laat mijn geroep tot U komen.
2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Verberg Uw aangezicht niet voor mij, neig Uw oor tot mij ten dage mijner benauwdheid; ten dage als ik roep, verhoor mij haastelijk.
3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Want mijn dagen zijn vergaan als rook, en mijn gebeenten zijn uitgebrand als een haard.
4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Mijn hart is geslagen en verdord als gras, zodat ik vergeten heb mijn brood te eten.
5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Mijn gebeente kleeft aan mijn vlees, vanwege de stem mijns zuchtens.
6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Ik ben een roerdomp der woestijn gelijk geworden, ik ben geworden als een steenuil der wildernissen.
7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Ik waak, en ben geworden als een eenzame mus op het dak.
8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Mijn vijanden smaden mij al den dag; die tegen mij razen, zweren bij mij.
9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
Want ik eet as als brood, en vermeng mijn drank met tranen.
10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
Vanwege Uw verstoordheid en Uw groten toorn; want Gij hebt mij verheven, en mij weder nedergeworpen.
11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
Mijn dagen zijn als een afgaande schaduw, en ik verdor als gras.
12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Maar Gij, HEERE! blijft in eeuwigheid, en Uw gedachtenis van geslacht tot geslacht.
13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Gij zult opstaan, Gij zult U ontfermen over Sion, want de tijd om haar genadig te zijn, want de bestemde tijd is gekomen.
14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Want Uw knechten hebben een welgevallen aan haar stenen, en hebben medelijden met haar gruis.
15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
Dan zullen de heidenen den Naam des HEEREN vrezen, en alle koningen der aarde Uw heerlijkheid.
16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
Als de HEERE Sion zal opgebouwd hebben, in Zijn heerlijkheid zal verschenen zijn,
17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Zich gewend zal hebben tot het gebed desgenen, die gans ontbloot is, en niet versmaad hebben hunlieder gebed;
18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Dat zal geschreven worden voor het navolgende geslacht; en het volk, dat geschapen zal worden, zal den HEERE loven;
19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
Omdat Hij uit de hoogte Zijns heiligdoms zal hebben nederwaarts gezien; dat de HEERE uit den hemel op de aarde geschouwd zal hebben;
20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
Om het zuchten der gevangenen te horen, om los te maken de kinderen des doods;
21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
Opdat men den Naam des HEEREN vertelle te Sion, en Zijn lof te Jeruzalem;
22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
Wanneer de volken samen zullen vergaderd worden, ook de koninkrijken, om den HEERE te dienen.
23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
Hij heeft mijn kracht op den weg ter neder gedrukt; mijn dagen heeft Hij verkort.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
Ik zeide: Mijn God! neem mij niet weg in het midden mijner dagen; Uw jaren zijn van geslacht tot geslacht.
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Gij hebt voormaals de aarde gegrond, en de hemelen zijn het werk Uwer handen;
26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
Die zullen vergaan, maar Gij zult staande blijven; en zij alle zullen als een kleed verouden; Gij zult ze veranderen als een gewaad, en zij zullen veranderd zijn.
27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
Maar Gij zijt Dezelfde, en Uw jaren zullen niet geeindigd worden.
28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
De kinderen Uwer knechten zullen wonen, en hun zaad zal voor Uw aangezicht bevestigd worden.
