Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
En elendigs Bøn, naar han forsmægter og udøser sin Klage for Herrens Ansigt.
2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Herre! hør min Bøn og lad mit Raab komme til dig.
3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Skjul ikke dit Ansigt for mig paa den Dag, jeg er i Angest; bøj dit Øre til mig; paa den Dag jeg paakalder, skynd dig og bønhør mig!
4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Thi mine Dage ere gaaede op i Røg, og mine Ben ere brændte som et Brandsted.
5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Mit Hjerte er rammet og tørret som en Urt; thi jeg har glemt at æde mit Brød.
6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Formedelst mine Klageraab hænge mine Ben ved mit Kød.
7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Jeg er bleven lig en Rørdrum i Ørken; jeg er bleven som en Ugle i det øde.
8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Jeg vaager og er bleven som en enlig Spurv paa Taget.
9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
Mine Fjender have haanet mig den ganske Dag, de, som rase imod mig, sværge ved mig.
10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
Thi jeg har tæret Aske som Brød og blandet min Drik med Graad
11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
for din Vredens og din Fortørnelses Skyld; thi du løftede mig op og kastede mig bort.
12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Mine Dage are som en Skygge, der hælder, og jeg tørres som en Urt.
13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Men du, Herre! bliver evindelig, og din Ihukommelse fra Slægt til Slægt.
14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Du vil gøre dig rede, du vil forbarme dig over Zion; thi det er paa Tide, at du er den naadig; thi den bestemte Tid er kommen.
15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
Thi dine Tjenere hænge med Behag ved dens Stene, og de have Medynk med dens Støv.
16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
Og Hedningerne skulle frygte Herrens Navn, og alle Kongerne paa Jorden din Ære;
17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
thi Herren har bygget Zion og har ladet sig se i sin Herlighed.
18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Han har vendt sit Ansigt til den enliges Bøn og ikke foragtet deres Bøn.
19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
Dette skal skrives for den kommende Slægt; og det Folk, som skabes, skal love Herren.
20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
Thi han saa ned fra sin Helligdoms Højsæde; Herren saa fra Himmelen til Jorden
21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
for at høre den bundnes Jamren, for at løse Dødsens Børn,
22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
for at de kunde forkynde Herrens Navn i Zion og hans Pris i Jerusalem,
23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
naar Folkene samles til Hobe og Rigerne til at tjene Herren.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
Han har ydmyget min Kraft paa Vejen, han har forkortet mine Dage.
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Jeg siger: Min Gud! tag mig ikke bort midt i mine Dage, dine Aar vare fra Slægt til Slægt.
26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
Du grundfæstede fordum Jorden, og Himlene er dine Hænders Gerning.
27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
De skulle forgaa; men du bestaar; og de skulle alle blive gamle som et Klædebon; du skal omskifte dem som en Klædning, og de omskiftes.
28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Men du er den samme, og dine Aar faa ingen Ende. Dine Tjeneres Børn skulle fæste Bo, og deres Sæd skal stadfæstes for dit Ansigt.
