Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Modlitba chudého, když sevřín jsa, před Hospodinem vylévá žádosti své. Hospodine, slyš modlitbu mou, a volání mé přijdiž k tobě.
2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Neskrývej tváři své přede mnou, v den ssoužení mého nakloň ke mně ucha svého; když k tobě volám, rychle vyslyš mne.
3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Nebo mizejí jako dým dnové moji, a kosti mé jako ohniště vypáleny jsou.
4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Poraženo jest jako bylina, a usvadlo srdce mé, tak že jsem chleba svého jísti zapomenul.
5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Od hlasu lkání mého přilnuly kosti mé k kůži mé.
6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Podobný jsem učiněn pelikánu na poušti, jsem jako výr na pustinách.
7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Bdím, a jsem jako vrabec osamělý na střeše.
8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Každý den utrhají mi nepřátelé moji, a posměvači moji proklínají mnou.
9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
Nebo jídám popel jako chléb, a k nápoji svému slz přiměšuji,
10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
Pro rozhněvání tvé a zažžený hněv tvůj; nebo zdvihna mne, hodils mnou.
11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
Dnové moji jsou jako stín nachýlený, a já jako tráva usvadl jsem.
12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Ale ty, Hospodine, na věky zůstáváš, a památka tvá od národu až do pronárodu.
13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Ty povstana, smiluješ se nad Sionem, nebo čas jest učiniti milost jemu, a čas uložený přišel.
14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Nebo líbost mají služebníci tvoji v kamení jeho, a nad prachem jeho slitují se,
15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
Aby se báli pohané jména Hospodinova, a všickni králové země slávy tvé,
16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
Když by Hospodin vzdělal Sion, a ukázal se v slávě své,
17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Když by popatřil k modlitbě poníženého lidu, nepohrdaje modlitbou jejich.
18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Budeť to zapsáno pro budoucí potomky, a lid, kterýž má stvořen býti, chváliti bude Hospodina,
19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
Že shlédl s výsosti svatosti své. Hospodin s nebe na zemi že popatřil,
20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
Aby vyslyšel vzdychání vězňů, a rozvázal ty, kteříž již k smrti oddání byli,
21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
Aby vypravovali na Sionu jméno Hospodinovo, a chválu jeho v Jeruzalémě,
22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
Když se spolu shromáždí národové a království, aby sloužili Hospodinu.
23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
Ztrápilť jest na cestě sílu mou, ukrátil dnů mých,
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
Až jsem řekl: Můj Bože, nebeř mne u prostřed dnů mých; od národu zajisté až do pronárodu jsou léta tvá,
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
I prvé nežlis založil zemi, a dílo rukou svých, nebesa.
26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
Onať pominou, ty pak zůstáváš; všecky ty věci jako roucho zvetšejí, jako oděv změníš je, a změněny budou.
27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
Ty pak jsi tentýž, a léta tvá nikdy nepřestanou.
28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Synové služebníků tvých bydliti budou, a símě jejich zmocní se před tebou.
