Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Patangkhang kami lawkthuihaih. A tha boeng sut naah Angraeng hmaa ah palungnat hoi lawkthuihaih. Aw Angraeng, lawk ka thuihaih hae tahngai ah; ka qahhaih lok loe nang khaeah pha nasoe.
2 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Raihaih ka tong naah kai khae hoi mikhmai hawk ving hmah; na naa to kai khae bangah patueng ah; kang kawk naah, karangah na pathim ah.
3 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Kai ih aninawk loe hmaikhue baktiah azawk o moe, ka huhnawk doeh hmai kamngaeh baktiah kangh.
4 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Ka palungthin loe zaek moe, qam baktiah azaem; buhcaak hanah doeh ka pahnet sut boeh.
5 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Ka haam loiah ka huhnawk doeh ka ngan hin hoiah angbet caeng boeh.
6 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Kai loe praezaek ih bukbuh baktih; long karoem ahmuen ih tavaa baktiah ni ka oh sut boeh.
7 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Kai loe iip ai ah ka oh, angmabueng kaom imphu ih parit tavaa baktiah ni ka oh boeh.
8 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Ka misanawk mah ni thokkruek kasae ang thuih o; kai pahnui thuih kaminawk loe kai ih misa ah oh hanah lokthuih o.
9 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
Maiphunawk to buh baktiah ka caak; ka naek han koi doeh mikkhraetui hoiah angbaeh,
10 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
dip thai ai ah palung na phui pongah, kai hae nang toengh tahang moe, long ah nang vah tathuk ving.
11 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
Ka hinghaih aninawk loe kasawk tahlip baktiah oh moe, qam baktiah ka zaem.
12 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Toe Angraeng nang loe dungzan khoek to cak; na hmin panoekhaih doeh adungh kaminawk boih khoek to cak.
13 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Nang loe angthawk ueloe, Zion nuiah palungnathaih na tawn vop tih; anih tahmenhaih atue, atue khaehhaih atue angzoh boeh.
14 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Na tamnanawk loe to ih thlungnawk to koeh o moe, maiphu doeh koeh o.
15 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
Sithaw panoek ai kaminawk mah Angraeng ih ahmin to zii o ueloe, long ih siangpahrangnawk boih mah a lensawkhaih to zii o tih.
16 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
Angraeng mah Zion to pakhraih naah, anih loe a lensawkhaih hoiah angphong tih.
17 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Amtang kaminawk lawkthuihaih lok to anih mah pathim pae tih, nihcae lawkthuihaih to patoek pae mak ai.
18 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Hae kawng hae angzo han koi adung kaminawk hanah tarik tih; a sak ih kaminawk mah Angraeng to saphaw o tih.
19 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
Angraeng loe kasang angmah ih hmuenciim hoiah khet tathuk moe, van hoiah long to a dan tathuk,
20 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
thongkrah kaminawk hanghaih lok to tahngai pae, kadueh tom kaminawk to loisak hanah,
21 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
Zion ah Angraeng ih ahmin to taphong moe, Jerusalem ah anih saphawhaih laa to sak pacoengah,
22 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
Angraeng ih tok sak hanah, kaminawk hoi praenawk nawnto amkhueng o tih.
23 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
Loklam ka caeh li naah anih mah tha ang zoksak; kai ih aninawk to ang duemsak.
24 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
To pongah kai mah, Aw ka Sithaw, khosak hoih li naah ka hinghaih na la pae ving hmah; nang ih saningnawk loe angzo han koi adung kaminawk khoek to oh.
25 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Tangsuek nathuem hoi boeh ni long hae na sak; vannawk loe na ban hoiah sak ih hmuen ah ni oh o.
26 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
Nihcae loe anghma angtaa o tih, toe nang loe na om poe tih; ue, nihcae loe kahni baktiah prawn o boih tih; nihcae to kahni baktiah nam khraisak tih, to naah nihcae loe amkhraih o tih.
27 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
Toe nang loe nangmah toeng roengah ni om tih; na saningnawk loe boenghaih om mak ai.
28 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Na tamnanawk ih caanawk loe apet ai ah om o tih, nihcae ih atii loe na hmaa ah kacakah om o tih.
