Psaltaren 10

1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?

Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?

2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.

3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.

Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.

4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: "Han frågar icke därefter." "Det finnes ingen Gud", så äro alla hans tankar.

Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.

5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.

Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.

6 Han säger i sitt hjärta: "Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma."

Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.

7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.

8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.

Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.

9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.

Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.

10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.

Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.

11 Han säger i sitt hjärta: "Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig."

Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.

12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.

Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.

13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?

14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.

15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.

Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.

16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.

17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt

De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;

18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.

Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.