Psaltaren 10
1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?
Wherefore, O Lord, standest thou afar off? hidest thyself in times of distress?
2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!
In the pride of the wicked doth he hotly pursue the poor: they are seized through the plans that those have devised.
3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.
For the wicked boasteth of the longing of his soul, and the robber blesseth himself when he hath despised the Lord.
4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: "Han frågar icke därefter." "Det finnes ingen Gud", så äro alla hans tankar.
The wicked, according to the pride of his wrathfulness, [saith, ] He will not require, There is no God [in] all his plans.
5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.
Prosperous are his ways at all times; far in the height [remain] thy punishments away from him: all his assailants—he puffeth at them.
6 Han säger i sitt hjärta: "Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma."
He saith in his heart, I shall not be moved; I shall be for many generations, and without adversity.
7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.
Of the false oaths is his mouth full, and deceit and fraud: under his tongue is mischief and wickedness.
8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.
He sitteth in the lurking-places of the villages; in the secret places doth he murder the innocent: his eyes search for the unfortunate.
9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.
He lieth in wait in a secret place like a lion in his den; he lieth in wait to snatch up the poor: he snatcheth up the poor, as they draweth him into his net.
10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.
He croucheth, he bendeth himself, and the unfortunate fall through his might.
11 Han säger i sitt hjärta: "Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig."
He saith in his heart, God hath forgotten; he hath hidden his face; he will never see it.
12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.
Arise, O Lord; O God, lift up thy hand: forget not the afflicted.
13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?
For what doth the wicked despise God? [why] doth he say in his heart, Thou wilt not require it?
14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.
Thou hast seen it: for thou beholdest mischief and despiteful acts, to requite it with thy hand: unto thee the unfortunate committeth himself; unto the fatherless hast thou [ever] been a helper.
15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.
Break thou the arm of the wicked; and of the bad man—thou wilt inquire for his wickedness [till] thou find none.
16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.
The Lord is King for ever and ever: nations are perished out of his land.
17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt
The longing of the afflicted dost thou hear, O Lord! thou wilt strengthen their heart, thou wilt cause thy ear to listen:
18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.
To judge the fatherless and the oppressed, that not farther more shall be arrogant the mortal from the earth.
