Psaltaren 10

1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?

Hvorfor staar du saa fjernt, o Herre, hvi dølger du dig i Trængselstider?

2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

Den gudløse jager i Hovmod den arme, fanger ham i de Rænker, han spinder;

3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.

thi den gudløse praler af sin Sjæls Attraa, den gridske forbander, ringeagter HERREN.

4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: "Han frågar icke därefter." "Det finnes ingen Gud", så äro alla hans tankar.

Den gudløse siger i Hovmod: »Han hjemsøger ej, der er ingen Gud«; det er alle hans Tanker.

5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.

Dog altid lykkes hans Vej, højt over ham gaar dine Domme; han blæser ad alle sine Fjender.

6 Han säger i sitt hjärta: "Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma."

Han siger i Hjertet: »Jeg rokkes ej, kommer ikke i Nød fra Slægt til Slægt.«

7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

Hans Mund er fuld af Banden og Svig og Vold, Fordærv og Uret er under hans Tunge;

8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.

han lægger sig paa Lur i Landsbyer, dræber i Løn den skyldfri, efter Staklen spejder hans Øjne;

9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.

han lurer i Skjul som Løve i Krat, paa at fange den arme lurer han, han fanger den arme ind i sit Garn;

10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.

han dukker sig, sidder paa Spring, og Staklerne falder i hans Kløer.

11 Han säger i sitt hjärta: "Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig."

Han siger i Hjertet: »Gud glemmer, han skjuler sit Aasyn; han ser det aldrig.«

12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.

Rejs dig, HERRE! Gud, løft din Haand, de arme glemme du ikke!

13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

Hvorfor skal en gudløs spotte Gud, sige i Hjertet, du hjemsøger ikke?

14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

Du skuer dog Møje og Kvide, ser det og tager det i din Haand; Staklen tyr hen til dig, du er den faderløses Hjælper.

15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.

Knus den ondes, den gudløses Arm, hjemsøg hans Gudløshed, saa den ej findes!

16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

HERREN er Konge evigt og altid, Hedningerne er ryddet bort af hans Land;

17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt

du har hørt de ydmyges Ønske, HERRE, du styrker deres Hjerte, vender Øret til

18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.

for at skaffe fortrykte og faderløse Ret. Ikke skal dødelige mer øve Vold.