Ordspråksboken 9
1 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
Dieva gudrība ir uztaisījusi savu namu, viņa uzcirtusi savus septiņus pīlārus;
2 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord
Viņa nokāvusi savus kaujamos, jaukusi savu vīnu, ir jau klājusi savu galdu;
3 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:
Viņa izsūtījusi savas kalpones; viņa sauc no pilsētas augstākām vietām:
4 "Den som är fåkunnig, han komme hit." Ja, till den oförståndige säger hon så:
„Kas nejēga, lai griežas šurp!“kas neprātīgs, uz to viņa saka:
5 "Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.
„Nāciet, ēdiet no manas maizes, un dzeriet no vīna, ko esmu jaukusi.
6 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.
Atstājiet nejēdzību, tad dzīvosiet, un staigājiet pa atzīšanas ceļu!“
7 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
Kas smējēju pamāca, tas dabūs kaunu, un kas bezdievīgo pārmāca, apsmieklu.
8 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
Nepamāci smējēju, ka viņš tevi neienīst; pamāci prātīgo, tas tevi mīlēs.
9 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
Dod prātīgam, tad viņš tiks jo prātīgs, māci taisnu, tad viņš pieaugs mācībā.
10 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)
Tā Kunga bijāšana ir gudrības iesākums, un izprast, kas svēts, tā ir atzīšana.
11 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.
Jo caur mani taps daudz tavu dienu un vairosies tev dzīvības gadi.
12 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena."
Ja tu gudrs, tad tu sev gudrs; ja tu smējējs, tad tu viens pats to nesīsi.
13 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
Nejēdzība ir sieva tītīga, ģeķīga, kas neatjēdz nenieka
14 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,
Tā sēž sava nama durvīs uz goda krēsla pilsētas augstās vietās,
15 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:
Aicināt tos, kas iet garām pa ceļu, kas staigā savās taisnās tekās.
16 "Den som är fåkunnig, han komme hit." Ja, till den oförståndige säger hon så:
Kas nejēga, lai griežas šurp! Un kas neprātīgs, uz to viņa saka:
17 "Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt."
„Zagts ūdens ir salds, un slēpta maize garda!“
