Ordspråksboken 7
1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
4 Säg till visheten: "Du är min syster", och kalla förståndet din förtrogna,
Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
14 "Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem."
Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
