Ordspråksboken 7
1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
Mans bērns, sargi manus vārdus un glabā pie sevis manu mācību.
2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
Sargi manu pamācīšanu, tad tu dzīvosi, un manu mācību kā savu acu raugu.
3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
Sien to ap saviem pirkstiem, ieraksti to savas sirds galdiņā.
4 Säg till visheten: "Du är min syster", och kalla förståndet din förtrogna,
Saki uz gudrību: Tu esi mana māsa! un atzīšanu sauc par savu radinieci,
5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
Ka tu sevi pasargi no svešas sievas, no svešinieces ar mīkstiem vārdiem.
6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
Jo es skatījos pa sava nama logu, caur saviem skadriņiem,
7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
Un redzēju nejēgu vidū un ieraudzīju starp zēniem neprātīgu jaunekli.
8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
Tas gāja pa ielu ap nama stūri, staigāja pa viņas nama ceļu,
9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
Pavakarē, krēslā, nakts vidū un tumsā.
10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
Un redzi, viņu sastapa sieva, maukas apģērbā un viltu sirdī.
11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
Šī bija trakule un palaidne, viņas kājas nemetās mājā;
12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
Te viņa ārā, te uz ielām un glūn aiz visiem stūriem.
13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
Un tā viņu apkampa un skūpstīja kā bezkauņa un uz to sacīja:
14 "Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
„Pateicības upuri man bija jānes; šodien es savu solījumu esmu pildījusi.
15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
Tādēļ esmu izgājusi tev pretī, tavu vaigu meklēt un tevi esmu atradusi.
16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
Ar apsegiem esmu klājusi savu gultu, ar strīpainiem Ēģiptes palagiem.
17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
Savu gultu esmu izkvēpinājusi ar mirrēm, alvejām un kanēli;
18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
Nāc, lai izbaudām kārības līdz rītam, lai izpriecājamies mīlestībā;
19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
Jo vīrs nav mājās, viņš aizgājis tālā ceļā,
20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem."
Viņš naudas maku ņēmis līdz, tik uz svētkiem vēl pārnāks mājās.“
21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
Viņa to pierunāja ar savu vārdu drūzmu, ar savu mīksto mēli tā viņu aizrāva.
22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
Uz reizi tas viņai gāja pakaļ, kā vērsis iet pie kaušanas un kā nelietis, saistīts uz sodu,
23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
Kamēr bulta viņa aknas pāršķeļ; tā putns skrien sprostā un nezin, ka tas pret viņa dzīvību.
24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
Nu tad, bērni, klausiet mani, un ņemiet vērā manas mutes vārdus.
25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
Lai tava sirds nenomaldās uz viņas ceļiem un nenoklīsti uz viņas gaitām;
26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
Jo daudz ir to nokauto, ko tā gāzusi zemē, un liels pulks, ko viņa nogalinājusi.
