Ordspråksboken 7
1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
Min Søn! bevar mine Ord, og gem mine Bud hos dig.
2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
Hold mine Bud, saa skal du leve, og min Lov som din Øjesten.
3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
Bind dem om dine Fingre, skriv dem paa dit Hjertes Tavle!
4 Säg till visheten: "Du är min syster", och kalla förståndet din förtrogna,
Sig til Visdommen: Du er min Søster, og Forstanden kalde du din Kynding;
5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
for at den maa bevare dig fra en fremmed Kvinde, fra en ubekendt, som gør sine Ord glatte.
6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
Thi jeg saa ud af mit Hus's Vindu, igennem mit Gitter;
7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
og jeg saa iblandt de uerfarne, jeg blev var iblandt Sønnerne et ungt Menneske, som fattedes Forstand,
8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
og han gik forbi paa Gaden ved hendes Hjørne og skred frem ad Vejen til hendes Hus,
9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
i Tusmørket om Aftenen efter Dagen, midt i Natten og Mørket.
10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
Og se, en Kvinde mødte ham i Horesmykke og underfundig i Hjertet,
11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
støjende og ustyrlig, hendes Fødder kunne ikke blive i hendes Hus.
12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
Stundom er hun ude, stundom paa Gaderne og lurer ved alle Hjørner.
13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
Og hun tog fat paa ham og kyssede ham, hun gjorde sit Ansigt frækt og sagde til ham:
14 "Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
Der paalaa mig Takoffer, i Dag har jeg betalt mine Løfter;
15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
derfor er jeg gaaet ud at møde dig, at søge dit Ansigt, og jeg har fundet dig.
16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
Jeg har redet mit Leje med Tæpper, med stribet Tøj af Garn fra Ægypten;
17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
jeg har overstænket min Seng med Myrra. Aloe og Kanel;
18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
kom, lader os beruse os i Kærlighed indtil Morgenen, lader os forlyste os i Elskov;
19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
thi Manden er ikke hjemme, han er faren lang Vej bort;
20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem."
han tog Pengeknuden med sig, han kommer hjem til Fuldmaanedagen.
21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
Hun bøjede ham med sin megen Overtalelse, tilskyndte ham med sine smigrende Læber.
22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
Hvo der hastelig gaar efter hende, kommer som Oksen til Slagterbænken og som i Fodlænken, der er til Daarens Tugtelse,
23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
indtil en Pil sønderskærer hans Lever; ligesom Fuglen skynder sig til Snaren og ved ikke, at det gælder dens Liv.
24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
Saa hører mig nu, I Børn! og agter paa min Munds Ord!
25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
Lad dit Hjerte ikke vige af til hendes Veje, lad dig ikke forvildes paa hendes Stier;
26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
thi mange ere de gennemborede, som hun har fældet, og mangfoldige alle de, hun har ihjelslaget.
