Ordspråksboken 31
1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:
Ko e ngaahi lea ʻae tuʻi ko Limueli, ko e tala naʻe akonaki ʻaki ia ʻe heʻene faʻē.
2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.
“Ko e hā, ʻeku tama? Pea ko e hā, ʻae tama ʻo hoku manāva? Pea ko e hā, ʻae tama ʻa ʻeku ngaahi fuakava?
3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.
ʻOua naʻa tuku ho mālohi ki he kakai fefine, pe ko ho ngaahi hala ki he meʻa ʻoku ʻauha ai ʻae ngaahi tuʻi.
4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.
ʻOku ʻikai taau mo e ngaahi tuʻi, ʻE Limueli, ʻoku ʻikai taau mo e ngaahi tuʻi ke faʻa inu kava pe ke inu ʻe he houʻeiki ʻae kava kona.
5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.
Telia naʻa nau inu, pea ngalo ai ʻae fono, pea taʻetotonu ai ʻae fakamaau, ki he kakai ʻoku mamahi.
6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.
ʻAtu ʻae kava mālohi kiate ia ʻoku meimei mate, mo e uaine kiate kinautolu ʻoku māfasia honau loto.
7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.
Tuku ke ne inu ke ngalo ai ʻene masiva, pea ʻoua naʻa toe manatu ki heʻene mamahi.
8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.
Ke matoʻo ho ngutu koeʻuhi ko e noa, ʻi he meʻa ʻanautolu kotoa pē kuo fakamaau ki he mate.
9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----
Matoʻo ho ngutu, pea ke fakamaau māʻoniʻoni, pea ke langomakiʻi ʻae masiva, pea mo e paea ʻi heʻene meʻa.”
10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.
Ko hai ʻoku faʻa maʻu ʻae fefine fai lelei? He ʻoku maʻongoʻonga ia ʻi he ngaahi maka koloa.
11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.
ʻOku falala fakamoʻomoʻoni kiate ia ʻae loto ʻo hono husepāniti, pea ʻe ʻikai ʻaonga kiate ia ha meʻa ʻoku maʻu ʻi he fakamālohi.
12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.
ʻE fai lelei ia kiate ia, ka ʻe ʻikai ha kovi ʻi he ʻaho kotoa pē ʻo ʻene moʻui:
13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.
ʻOku ne kumi ʻae fulufuluʻi sipi, mo e louʻakau, ʻo ne ngāue fiefia ʻaki ʻa hono nima.
14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.
ʻOku ne hangē ko e ngaahi vaka ʻoe kau fakatau, he ʻoku ne ʻomi ʻene meʻakai mei he mamaʻo.
15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.
ʻOku ne tuʻu hake foki ʻi he kei poʻuli, ʻo ne tufaki ʻae meʻakai ki heʻene kau nofoʻanga, mo e ʻinasi ʻo ʻene kau kaunanga.
16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
ʻOku ne manako ki ha ngoue, pea ne fakatau ia: pea ʻoku ne tō ʻae ngoue vaine mei he fua ʻo hono nima.
17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.
ʻOku nonoʻo ʻaki ʻae mālohi ʻa hono kongaloto, ʻoku ne fakamālohi hono nima.
18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.
ʻOku ne ʻilo ʻoku lelei ʻae meʻa ʻoku ne fakatauʻaki: ʻoku ʻikai ke mate ʻene maama ʻi he pō.
19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.
ʻOku ne ai hono nima ki he meʻa ʻoku fīʻaki ʻae filo, pea ʻoku puke ʻi hono nima ʻae ʻaiʻanga filo.
20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.
ʻOku mafao atu hono nima ki he masiva, ʻio, ʻoku mafao atu hono nima kiate kinautolu ʻoku paea.
21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
ʻOku ʻikai manavahē ia ki he tō mai ʻae ʻuha hinehina ki heʻene kau nofoʻanga: he ʻoku lōua ʻae kofu ʻo ʻene kau nofoʻanga kotoa pē.
22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.
ʻOku ne ngaohi kiate ia ʻae ngaahi kofuʻaki ʻae tupenu kuo tuitui fakasanisani: ko hono ngaahi kofu ko e silika mo e meʻa kulaʻahoʻaho.
23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.
ʻOku ongoongoa hono husepāniti ʻi he ngaahi matapā, ʻoka nofo hifo ia mo e kau mātuʻa ʻoe fonua.
24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.
ʻOku ngaohi ʻe ia ʻae tupenu tuʻovalevale lelei, ʻo ne fakatauʻaki: pea ʻoku ʻatu ʻa hono ngaahi noʻo ki he kau fakatau.
25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.
Ko hono kofu ko e mālohi mo e ongoongolelei; pea ʻe fiefia ia ʻi he ngaahi ʻaho kimui.
26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.
ʻOku matoʻo hono ngutu ʻi he poto; pea ʻoku ʻi hono ʻelelo ʻae fono ʻoe ʻofa.
27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.
ʻOku ne tokanga lahi ki he anga ʻo hono fale, pea ʻoku ʻikai ke kai ʻe ia ʻae mā ʻae fakapikopiko.
28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:
ʻOku tupu hake ʻene fānau, ʻonau ui ia ko e monūʻia; pea ʻoku fakaongoongoleleiʻi ia ʻe hono husepāniti foki.
29 "Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans."
“Kuo fai lelei ʻe he kau ʻofefine tokolahi, ka ʻoku ke lelei hake koe ʻiate kinautolu kotoa pē.”
30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.
Ko e meʻa kākā ʻae matamatalelei, pea ko e vaʻinga ʻae hoihoifua: ka ko e fefine ʻoku manavahē kia Sihova ʻe fakaongoongoleleiʻi ia.
31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.
Foaki kiate ia mei he fua ʻo hono nima: pea tuku pe ke fakaongoongoleleiʻi ia ʻi he ngaahi matapā ʻe heʻene ngaahi ngāue ʻaʻana.
