Ordspråksboken 31
1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:
Ord av kong Lemuel, profetord som mor hans prenta inn i honom:
2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.
Kva skal eg segja, son min, ja kva, du mitt livs son, ja kva, du min lovnads-son?
3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.
Gjev ikkje kvende di kraft, og far ikkje vegar som tynar kongar!
4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.
Ei sømer det seg, Lemuel, for kongar, ei kongar sømer det seg å drikka vin, og ei for hovdingar å spyrja etter rusdrykk.
5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.
For drikk han, vil han gløyma kva som lov er, og venda retten fyre alle arminger.
6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.
Lat han få rusdrykk som er åt å gå til grunns, og han få vin som gjeng med sorg i sjæli.
7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.
At han kann drikka og si armod gløyma, og ikkje lenger minnast møda si.
8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.
Lat upp din munn for mållaus mann, for alle deira sak som gjeng mot undergang!
9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----
Lat upp din munn og rettvist døm, lat armingen og fatigmannen få sin rett!
10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.
Ei dugande kona, kven finn vel ei slik? Høgre stend ho i pris enn perlor.
11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.
Mannsens hjarta lit på henne, og vinning vantar ikkje.
12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.
Ho gjer honom godt og inkje vondt alle sine livedagar.
13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.
Ho syter for ull og lin, og henderne strævar med hugnad.
14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.
Ho er som kaupmanna-skip, langt burtantil fær ho si føda.
15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.
Og uppe er ho i otta, og gjev sin huslyd mat og etlar åt ternone ut.
16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
Ho stilar på ein åker og fær han, for det ho med henderne tener ho plantar ein vingard.
17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.
Kraft ho bind seg til belte um livet og gjer sine armar sterke.
18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.
Ho merkar at hushaldet hennar gjeng godt, då sloknar’kje lampa hennar um natti.
19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.
Ho retter henderne ut etter rokken, og fingrarne tek til teinen.
20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.
Ho opnar handi for armingen, retter ho ut til fatigmannen.
21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
Ei ræddast ho snø for huset sitt, for alt hennar hus er klædt i skarlaks-ty.
22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.
Ho gjer seg tæpe og klær seg i finaste lin og purpur.
23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.
Hennar mann er kjend i portarne, der han sit til tings med dei fremste i landet.
24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.
Linskjortor gjer ho og sel, og belte gjev ho til kramkaren.
25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.
Kraft og vyrdnad er klædnaden hennar, og ho lær åt dagen som kjem.
26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.
Ho let upp munnen med visdom, mild upplæring ho gjev med si tunga.
27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.
Koss det gjeng i huset agtar ho på, og ei et ho brød i letingskap.
28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:
Fram stig hennar søner og prisar ho sæl, og mannen syng henne lov:
29 "Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans."
«Mange kvende stod høgt i dugleik, men du gjeng yver deim alle.»
30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.
Vænleik er fals og fagerskap fåfengd; ei kona som ottast Herren, skal prisast.
31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.
Lat ho få det ho vann med henderne sine, og pris i portarne av sine verk.
