Ordspråksboken 26

1 Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.

Som Sne om Somren og Regn om Høsten saa lidt hører Ære sig til for en Taabe.

2 Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.

Som en Spurv i Fart, som en Svale i Flugt saa rammer ej Banden mod sagesløs Mand.

3 Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!

Svøbe for Hest, Bidsel for Æsel og Ris for Taabers Ryg.

4 Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.

Svar ej Taaben efter hans Daarskab, at ikke du selv skal blive som han.

5 Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.

Svar Taaben efter hans Daarskab, at han ikke skal tykkes sig viis.

6 Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.

Den afhugger Fødderne og inddrikker Vold, som sender Bud ved en Taabe.

7 Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.

Slappe som den lammes Ben er Ordsprog i Taabers Mund.

8 Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.

Som en, der binder Stenen fast i Slyngen, er den, der hædrer en Taabe.

9 Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.

Som en Tornekæp, der falder den drukne i Hænde, er Ordsprog i Taabers Mund.

10 En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.

Som en Skytte, der saarer enhver, som kommer, er den, der lejer en Taabe og en drukken.

11 Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.

Som en Hund, der vender sig om til sit Spy, er en Taabe, der gentager Daarskab.

12 Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.

Ser du en Mand, der tykkes sig viis, for en Taabe er der mere Haab end for ham.

13 Den late säger: "Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.

Den lade siger: »Et Rovdyr paa Vejen, en Løve ude paa Torvene!«

14 Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.

Døren drejer sig paa sit Hængsel, den lade paa sit Leje.

15 Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.

Den lade rækker til Fadet, men gider ikke føre Haanden til Munden.

16 Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.

Den lade tykkes sig større Vismand end syv, der har kloge Svar.

17 Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.

Den griber en Hund i Øret, som blander sig i uvedkommende Strid.

18 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar,

Som en vanvittig Mand, der udslynger Gløder, Pile og Død,

19 är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: "Jag gjorde det ju på skämt."

er den, der sviger sin Næste og siger: »Jeg spøger jo kun.«

20 När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.

Er der intet Brænde, gaar Ilden ud, er der ingen Bagtaler, stilles Trætte.

21 Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.

Trækul til Gløder og Brænde til Ild og trættekær Mand til at optænde Kiv.

22 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

Bagtalerens Ord er som Lækkerbidskener, de synker dybt i Legemets Kamre.

23 Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.

Som Sølvovertræk paa et Lerkar er ondsindet Hjerte bag glatte Læber.

24 En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek.

Avindsmand hykler med Læben, i sit Indre huser han Svig;

25 Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.

gør han Røsten venlig, tro ham dog ikke, thi i hans Hjerte er syvfold Gru.

26 Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.

Den, der dølger sit Had med Svig, hans Ondskab kommer frem i Folkets Forsamling.

27 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.

I Graven, man graver, falder man selv, af Stenen, man vælter, rammes man selv.

28 En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.

Løgnetunge giver mange Hug, hyklersk Mund volder Fald.