< Ordspråksboken 14 >

1 Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt, men oförnuft river ned det med egna händer.
Kvinnevisdom byggjer huset sitt, men dårskap riv det ned med henderne.
2 Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som föraktar honom, han går krokiga vägar.
Den som ottast Herren, fer ærleg fram, men krokvegar gjeng den som vanvyrder honom.
3 I den oförnuftiges mun är ett gissel för hans högmod, men de visa bevaras genom sina läppar.
I narrens munn er ovmods ris, men dei vise hev lipporne sine til vern.
4 Där inga dragare finnas, där förbliver krubban tom, men riklig vinning får man genom oxars kraft.
Utan uksar er krubba tom, men når stuten er sterk, vert innkoma stor.
5 Ett sannfärdigt vittne ljuger icke, men ett falskt vittne främjar lögn.
Ikkje lyg eit ærlegt vitne, men det falske vitne andar lygn.
6 Bespottaren söker vishet och finner ingen, men för den förståndige är kunskap lätt.
Spottaren søkjer visdom, men fåfengt, men lett finn den skynsame kunnskap.
7 Gå bort ifrån den man som är dåraktig; aldrig fann du på hans läppar något förstånd.
Gakk burt frå ein dåre, ei fekk du der merka lippor med kunnskap.
8 Det är den klokes vishet, att han aktar på sin väg, men det är dårars oförnuft, att de öva svek.
Klok manns visdom er: han skynar vegen sin, men dåre-narreskapen er: dei svik seg sjølv.
9 De oförnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer, men bland de redliga råder gott behag.
Dårar fær spott av sitt eige skuldoffer, men millom ærlege folk er godhug.
10 Hjärtat känner självt bäst sin egen sorg, ej heller kan en främmande intränga i dess glädje.
Hjarta kjenner si eigi sorg, og gleda legg ingen framand seg uppi.
11 De ogudaktigas hus förödes, men de rättsinnigas hydda blomstrar.
Gudlause folk fær sitt hus lagt i øyde, men ærlege folk ser tjeldet sitt bløma.
12 Mången håller sin väg för den i rätta, men på sistone leder den dock till döden.
Mang ein veg tykkjer folk er rett, men enden på honom er vegar til dauden.
13 Mitt under löjet kan hjärtat sörja, och slutet på glädjen bliver bedrövelse.
Jamvel midt i låtten kjenner hjarta vondt, og enden på gleda er sorg.
14 Av sina gärningars frukt varder den avfällige mättad, och den gode bliver upphöjd över honom.
Av åtferdi si skal den fråfalne mettast, og ein god mann held seg burte frå han.
15 Den fåkunnige tror vart ord, men den kloke aktar på sina steg.
Den einfalde trur kvart ordet, men den kloke agtar på sine stig.
16 Den vise tager sig till vara och flyr det onda, men dåren är övermodig och sorglös.
Den vise ottast og held seg frå vondt, men dåren er brålyndt og trygg.
17 Den som är snar till vrede gör vad oförnuftigt är, och en ränkfull man bliver hatad.
Bråsinna mann gjer narreverk, og meinsløg mann vert hata.
18 De fåkunniga hava fått oförnuft till sin arvedel, men de kloka bliva krönta med kunskap.
Einfalde erver dårskap, men dei kloke fær kunnskap til krans.
19 De onda måste falla ned inför de goda, och de ogudaktiga vid den rättfärdiges portar.
Vonde skal bøygja seg for dei gode, og gudlause ved portarne til den rettferdige.
20 Jämväl av sina närmaste är den fattige hatad, men den rike har många vänner.
Ein fatig vert hata av venen sin jamvel, men ein rik vert elska av mange.
21 Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.
Vanvyrder du næsten din, syndar du, men sæl den som ynkast yver armingar.
22 De som bringa ont å bane skola förvisso fara vilse, men barmhärtighet och trofasthet röna de som bringa gott å bane.
Skal ikkje dei fara vilt som finn på vondt, og miskunn og truskap timast deim som finn på godt?
23 Av all möda kommer någon vinning, men tomt tal är ren förlust.
Alt stræv fører vinning med seg, men tome ord gjev berre tap.
24 De visas rikedom är för dem en krona men dårarnas oförnuft förbliver oförnuft.
Rikdomen er for dei vise ei krans, men narreskapen hjå dårar er narreskap.
25 Ett sannfärdigt vittne räddar liv, men den som främjar lögn, han är full av svek.
Eit sanningsvitne bergar liv, men den som andar lygn, er full av svik.
26 Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste, och hans barn få där en tillflykt.
Den som ottast Herren, hev ei borg so fast, og for hans born det finnast skal ei livd.
27 I HERRENS fruktan är en livets källa genom dem undviker man dödens snaror
Otte for Herren er livsens kjelda, so ein slepp undan daudesnaror.
28 Att hava många undersåtar är en konungs härlighet, men brist på folk är en furstes olycka.
Mykje folk er konungs prydnad, men folkemink er hovdings fall.
29 Den som är tålmodig visar gott förstånd, men den som är snar till vrede går långt i oförnuft.
Langmodig mann hev mykje vit, men bråhuga mann syner narreskap.
30 Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne är röta i benen.
Spaklyndt hjarta er likamens liv, men ilska er ròt i beini.
31 Den som förtrycker den arme smädar hans skapare, men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.
Trykkjer du armingen, spottar du skaparen hans, men du ærar skaparen når du er mild mot fatigmann.
32 Genom sin ondska kommer de ogudaktige på fall, men den rättfärdige är frimodig in i döden.
I ulukka si lyt den gudlause stupa, men den rettferdige hev trygd når han skal døy.
33 I den förståndiges hjärta bor visheten, och i dårarnas krets gör hon sig kunnig.
I hjarta på den vituge held visdomen seg still, men hjå dårar ter han seg fram.
34 Rättfärdighet upphöjer ett folk men synd är folkens vanära.
Rettferd upphøgjer eit folk, men syndi er skam for folki.
35 En förståndig tjänare behaga konungen väl, men över en vanartig skall han vrede komma.
Kongen likar godt den kloke tenar, men harmast på den som skjemmer seg ut.

< Ordspråksboken 14 >