4 Mosebok 14

1 Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den natten.

Then the whole congregation lifted up their voices and cried out, and that night the people wept.

2 Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: "O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen!

All the Israelites grumbled against Moses and Aaron, and the whole congregation said to them, “If only we had died in the land of Egypt, or if only we had died in this wilderness!

3 Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända tillbaka till Egypten."

Why is the LORD bringing us into this land to fall by the sword? Our wives and children will become plunder. Would it not be better for us to go back to Egypt?”

4 Och de sade till varandra: "Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten."

So they said to one another, “Let us appoint a leader and return to Egypt.”

5 Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns hela församlade menighet.

Then Moses and Aaron fell facedown before the whole assembly of the congregation of Israel.

6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder

Joshua son of Nun and Caleb son of Jephunneh, who were among those who had spied out the land, tore their clothes

7 och sade till Israels barns hela menighet: "Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.

and said to the whole congregation of Israel, “The land we passed through and explored is an exceedingly good land.

8 Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och honung.

If the LORD delights in us, He will bring us into this land, a land flowing with milk and honey, and He will give it to us.

9 Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN; frukten icke för dem."

Only do not rebel against the LORD, and do not be afraid of the people of the land, for they will be like bread for us. Their protection has been removed, and the LORD is with us. Do not be afraid of them!”

10 Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn.

But the whole congregation threatened to stone Joshua and Caleb. Then the glory of the LORD appeared to all the Israelites at the Tent of Meeting.

11 Och HERREN sade till Mose: "Huru länge skall detta folk förakta mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?

And the LORD said to Moses, “How long will this people treat Me with contempt? How long will they refuse to believe in Me, despite all the signs I have performed among them?

12 Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag göra till ett folk, större och mäktigare än detta."

I will strike them with a plague and destroy them—and I will make you into a nation greater and mightier than they are.”

13 Mose sade till HERREN: "Egyptierna hava ju förnummit att du med din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,

But Moses said to the LORD, “The Egyptians will hear of it, for by Your strength You brought this people from among them.

14 och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten.

And they will tell it to the inhabitants of this land. They have already heard that You, O LORD, are in the midst of this people, that You, O LORD, have been seen face to face, that Your cloud stands over them, and that You go before them in a pillar of cloud by day and a pillar of fire by night.

15 Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:

If You kill this people as one man, the nations who have heard of Your fame will say,

16 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i öknen.'

‘Because the LORD was unable to bring this people into the land He swore to give them, He has slaughtered them in the wilderness.’

17 Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och sagt:

So now I pray, may the power of my Lord be magnified, just as You have declared:

18 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.'

‘The LORD is slow to anger and abounding in loving devotion, forgiving iniquity and transgression. Yet He will by no means leave the guilty unpunished; He will visit the iniquity of the fathers upon their children to the third and fourth generation.’

19 Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd, såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit."

Pardon, I pray, the iniquity of this people, in keeping with the greatness of Your loving devotion, just as You have forgiven them ever since they left Egypt.”

20 Då sade HERREN: "Jag vill tillgiva dem efter din bön.

“I have pardoned them as you requested,” the LORD replied.

21 Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full av HERRENS härlighet:

“Yet as surely as I live and as surely as the whole earth is filled with the glory of the LORD,

22 av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava frestat mig och icke velat höra min röst,

not one of the men who have seen My glory and the signs I performed in Egypt and in the wilderness—yet have tested Me and disobeyed Me these ten times—

23 av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.

not one will ever see the land that I swore to give their fathers. None of those who have treated Me with contempt will see it.

24 Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola besitta det.

But because My servant Caleb has a different spirit and has followed Me wholeheartedly, I will bring him into the land he has entered, and his descendants will inherit it.

25 Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till."

Now since the Amalekites and Canaanites are living in the valleys, turn back tomorrow and head for the wilderness along the route to the Red Sea.”

26 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

Then the LORD said to Moses and Aaron,

27 "Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.

“How long will this wicked congregation grumble against Me? I have heard the complaints that the Israelites are making against Me.

28 Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.

So tell them: As surely as I live, declares the LORD, I will do to you exactly as I heard you say.

29 Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat mot mig.

Your bodies will fall in this wilderness—all who were numbered in the census, everyone twenty years of age or older—because you have grumbled against Me.

30 Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

Surely none of you will enter the land in which I swore to settle you, except Caleb son of Jephunneh and Joshua son of Nun.

31 Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat.

But I will bring your children, whom you said would become plunder, into the land you have rejected—and they will enjoy it.

32 I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i öknen.

As for you, however, your bodies will fall in this wilderness.

33 Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.

Your children will be shepherds in the wilderness for forty years, and they will suffer for your unfaithfulness until the last of your bodies lies in the wilderness.

34 Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min hand ifrån eder.'

In keeping with the forty days you spied out the land, you shall bear your guilt forty years—a year for each day—and you will experience My alienation.

35 Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen skola de förgås, här skola de dö."

I, the LORD, have spoken, and I will surely do these things to this entire wicked congregation, which has conspired against Me. They will meet their end in the wilderness, and there they will die.”

36 Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra mot honom, därigenom att de talade illa om landet,

So the men Moses had sent to spy out the land, who had returned and made the whole congregation grumble against him by bringing out a bad report about the land—

37 dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.

those men who had brought out the bad report about the land—were struck down by a plague before the LORD.

38 Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

Of those men who had gone to spy out the land, only Joshua son of Nun and Caleb son of Jephunneh remained alive.

39 Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket mycket sorgset.

And when Moses relayed these words to all the Israelites, the people mourned bitterly.

40 Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp mot den övre bergsbygden; och de sade: "Se, här äro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat."

Early the next morning they got up and went up toward the ridge of the hill country. “We have indeed sinned,” they said, “but we will go to the place the LORD has promised.”

41 Men Mose sade: "Varför viljen I så överträda HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas väl.

But Moses said, “Why are you transgressing the commandment of the LORD? This will not succeed!

42 HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.

Do not go up, lest you be struck down by your enemies, because the LORD is not among you.

43 Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och HERREN skall därför icke vara med eder."

For there the Amalekites and Canaanites will face you, and you will fall by the sword. Because you have turned away from the LORD, He will not be with you.”

44 Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.

But they dared to go up to the ridge of the hill country, though neither Moses nor the ark of the covenant of the LORD moved from the camp.

45 Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo dem ända till Horma.

Then the Amalekites and Canaanites who lived in that part of the hill country came down, attacked them, and routed them all the way to Hormah.