Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
[Recordare, Domine, quid acciderit nobis; intuere et respice opprobrium nostrum.
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Hæreditas nostra versa est ad alienos, domus nostræ ad extraneos.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Pupilli facti sumus absque patre, matres nostræ quasi viduæ.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Aquam nostram pecunia bibimus; ligna nostra pretio comparavimus.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
Cervicibus nostris minabamur, lassis non dabatur requies.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
Ægypto dedimus manum et Assyriis, ut saturaremur pane.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Patres nostri peccaverunt, et non sunt: et nos iniquitates eorum portavimus.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Servi dominati sunt nostri: non fuit qui redimeret de manu eorum.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
In animabus nostris afferebamus panem nobis, a facie gladii in deserto.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Pellis nostra quasi clibanus exusta est, a facie tempestatum famis.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Mulieres in Sion humiliaverunt, et virgines in civitatibus Juda.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Principes manu suspensi sunt; facies senum non erubuerunt.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Adolescentibus impudice abusi sunt, et pueri in ligno corruerunt.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
Senes defecerunt de portis, juvenes de choro psallentium.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Defecit gaudium cordis nostri; versus est in luctum chorus noster.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Cecidit corona capitis nostri: væ nobis, quia peccavimus!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
Propterea mœstum factum est cor nostrum; ideo contenebrati sunt oculi nostri,
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
propter montem Sion quia disperiit; vulpes ambulaverunt in eo.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Tu autem, Domine, in æternum permanebis, solium tuum in generationem et generationem.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Quare in perpetuum oblivisceris nostri, derelinques nos in longitudine dierum?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Converte nos, Domine, ad te, et convertemur; innova dies nostros, sicut a principio.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
Sed projiciens repulisti nos: iratus es contra nos vehementer.]
