Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Emlékezzél meg, mi lett velünk, tekintsd és nézd gyalázatunkat!
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Birtokunk átszállt idegenekre, házaink külföldiekre.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Árvák lettünk, apátlanok, anyáink mintegy özvegyek.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Vizünket pénzért ittuk, fát díjon szerzünk.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
Nyakunkon üldöztek minket, elfáradtunk, nem adatott pihennünk.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
Egyiptomnak adtunk kezet, Assúrnak, hogy jóllakjunk kenyérrel.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Atyáink vétkeztek és nincsenek, mi pedig bűneiket hordoztuk.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Szolgák uralkodnak rajtunk, nincs ki kezökből kiszabadítana.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
Lelkünk árán szerezzük kenyerünket a pusztának kardja miatt.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Bőrünk megfeketélett mint a kemencze az éhség forrósága miatt.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Asszonyokat bántalmaztak Cziónban, hajadonokat Jehúda városaiban.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Vezérek akasztattak fel kezük által, vének arcza nem tiszteltetett.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Ifjak malmot hordtak és fiuk a fában botlottak meg.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
Vének eltüntek a kapuból, ifjak az ő daluktól.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Eltünt szivünk vigalma, gyászra fordult körtánczunk.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Leesett fejünk koronája, oh jaj nekünk, hogy vétkeztünk.
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
Ezért lett sínylővé a szivünk, ezek miatt sötétültek el szemeink:
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
Czión hegyéért, hogy elpusztult, rókák kószálnak rajta.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Te, Örökkévaló, székelsz örökre, trónod nemzedékre meg nemzedékre.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Miért felejtesz el bennünket mindig, elhagysz minket hosszú időkre?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Téríts bennünket magadhoz, hogy megtérjünk, újítsd meg napjainkat mint hajdanta.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
Avagy végkép elvetettél minket, olyannyira haragudtál ránk!
