Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Remember, O Yahweh, what hath befallen us, Look around, and see our reproach:
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Our inheritance, turned over to foreigners, our houses, to aliens.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Orphans, have we become, and fatherless, our mothers, are widows indeed.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Our water—for silver, have we drunk, our wood—for a price, cometh in.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
Upon our necks, are our pursuers, We labour, and there is allowed us no rest.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
To Egypt, have we stretched out our hand, to Assyria, to be satisfied with bread.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Our fathers, sinned, and are not, and, we, their iniquities, have borne.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Slaves, have ruled over us, There is none to set free from their hand.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
At the risk of our life, do we bring in our bread, because of the sword of the desert.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Our skin, as with a furnace, is scorched, because of the hot winds of famine.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Women—in Zion, were ravished, virgins, in the cities of Judah!
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Princes, by their hand, have been hanged, The faces of elders, not honoured.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Young men, a millstone, have lifted, and, youths, under wood, have staggered.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
Elders, from the gates, have ceased. Young men, from their music.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Ceased hath the joy of our hearts, Changed to mourning, our dance.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Fallen is the crown of our head. Surely woe to us, for we have sinned.
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
For this cause, faint is our heart, For these things, dimmed are our eyes:
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
Because of Mount Zion, which is desolate, jackals, have gone prowling therein.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Thou, O Yahweh, unto times age-abiding, dost remain, Thy throne, from generation to generation:
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Wherefore shouldst thou perpetually forget us? forsake us, to length of days?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Bring us back, O Yahweh, unto thyself, and we will come back! Renew our days, as of old;
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
For though thou hast not, utterly rejected, us, thou art wroth with us—exceedingly!
