Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Gedenk, HEERE, wat ons geschied is, aanschouw het, en zie onzen smaad aan.
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Ons erfdeel is tot de vreemdelingen gewend, onze huizen tot de uitlanders.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Wij zijn wezen zonder vader, onze moeders zijn als de weduwen.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Ons water moeten wij voor geld drinken; ons hout komt ons op prijs te staan.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
Wij lijden vervolging op onze halzen; zijn wij woede, men laat ons geen rust.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
Wij hebben den Egyptenaar de hand gegeven, en den Assyrier, om met brood verzadigd te worden.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Onze vaders hebben gezondigd, en zijn niet meer, en wij dragen hun ongerechtigheden.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Knechten heersen over ons; er is niemand, die ons uit hun hand rukke.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
Wij moeten ons brood met gevaar onzes levens halen, vanwege het zwaard der woestijn.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Onze huid is zwart geworden gelijk een oven, vanwege den geweldigen storm des hongers.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Zij hebben de vrouwen te Sion verkracht, en de jonge dochters in de steden van Juda.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
De vorsten zijn door hunlieder hand opgehangen; de aangezichten der ouden zijn niet geeerd geweest.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Zij hebben de jongelingen weggenomen, om te malen, en de jongens struikelen onder het hout.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
De ouden houden op van de poort, de jongelingen van hun snarenspel.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
De vreugde onzes harten houdt op, onze rei is in treurigheid veranderd.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
De kroon onzes hoofds is afgevallen; o wee nu onzer, dat wij zo gezondigd hebben!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
Daarom is ons hart mat, om deze dingen zijn onze ogen duister geworden.
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
Om des bergs Sions wil, die verwoest is, waar de vossen op lopen.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Gij, o HEERE, zit in eeuwigheid, Uw troon is van geslacht tot geslacht.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Waarom zoudt Gij ons steeds vergeten? Waarom zoudt Gij ons zo langen tijd verlaten?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
HEERE, bekeer ons tot U, zo zullen wij bekeerd zijn; vernieuw onze dagen als van ouds.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
Want zoudt Gij ons ganselijk verwerpen? Zoudt Gij zozeer tegen ons verbolgen zijn?
