Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Gedenk toch, Jahweh, wat wij verduren, Zie toe, en aanschouw onze smaad:
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Ons erfdeel is aan anderen vervallen, Onze huizen aan vreemden.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Wezen zijn wij, vaderloos, Als weduwen zijn onze moeders;
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Ons water drinken wij voor geld, Wij moeten ons eigen hout betalen.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
Voortgezweept, met het juk om de hals, Uitgeput, maar men gunt ons geen rust!
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
Naar Egypte steken wij de handen uit, Naar Assjoer om brood!
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Onze vaderen hebben gezondigd: zij zijn niet meer, Wij dragen hun schuld:
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Slaven zijn onze heersers, En niemand, die ons uit hun handen verlost.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
Met gevaar voor ons leven halen wij brood, Voor het dreigende zwaard der woestijn;
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Onze huid is heet als een oven, Door de koorts van de honger.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
De vrouwen worden in Sion onteerd, De maagden in de steden van Juda;
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Vorsten door hen opgehangen, Geen oudsten gespaard.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
De jongens moeten de molensteen torsen, De knapen bezwijken onder het hout;
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
Geen grijsaards meer in de poorten, Geen jonge mannen meer met hun lier.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Geen blijdschap meer voor ons hart, Onze reidans veranderd in rouw,
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Gevallen de kroon van ons hoofd: Wee onzer, wij hebben gezondigd!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
Hierom is ons hart verslagen, Staan onze ogen zo dof:
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
Om de Sionsberg, die ligt verlaten, Waar enkel jakhalzen lopen.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Maar Gij zetelt in eeuwigheid, Jahweh; Uw troon van geslacht tot geslacht!
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Waarom zoudt Gij ons dan altijd vergeten, Ten einde toe ons verlaten?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Ach Jahweh, breng ons tot U terug: wij willen bekeren; Maak onze dagen weer als voorheen!
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
Neen, Gij hebt ons niet voor immer verworpen, Gij blijft op ons niet zo hevig verbolgen!
