Klagovisorna 5

1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.

HERRE, kom vor skæbne i Hu, sku ned og se vor skændsel!

2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.

Vor Arvelod tilfaldt fremmede, Udlændinge fik vore Huse.

3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.

Forældreløse, faderløse er vi, som Enker er vore Mødre.

4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.

Vort Drikkevand må vi købe, betale må vi vort Brænde.

5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.

Åget trykker vor Nakke, vi trættes og finder ej Hvile.

6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.

Ægypten rakte vi Hånd, Assur, for at mættes med Brød.

7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.

Vore Fædre, som synded, er borte, og vi må bære deres Skyld.

8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.

Over os råder Trælle, ingen frier os fra dem.

9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.

Med Livsfare henter vi vort Brød, udsatte for Ørkenens Sværd.

10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.

Vor Hud er sværtet som en Ovn af Hungerens svidende Lue.

11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.

De skændede kvinder i Zion, Jomfruer i Judas Byer.

12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.

Fyrster greb de og hængte, tog intet Hensyn til gamle.

13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.

Ynglinge sattes til Kværnen, under Brændeknippet segnede Drenge.

14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.

De gamle forsvandt fra Porten, de unge fra Strengenes Leg.

15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.

Vort Hjertes Glæde er borte, vor Dans er vendt til Sorg.

16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!

Kronen faldt af vort Hoved, ve os, at vi har syndet!

17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,

Vort Hjerte blev derfor sygt, derfor vort Øje mørkt:

18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.

For Zions Bjerg, som er øde, Ræve tumler sig der.

19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.

Du, HERRE, troner for evigt, fra Slægt til Slægt står din trone.

20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?

Hvi glemmer du os bestandig og svigter os alle dage?

21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.

Omvend os, HERRE, til dig, så vender vi om, giv os nye Dage, som fordum!

22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?

Eller har du helt stødt os bort, er din Vrede mod os uden Ende?