Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
| اذْكُرْ يَا رَبُّ مَا أَصَابَنَا. انْظُرْ وَعَايِنْ عَارَنَا. | ١ |
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
| قَدْ تَحَوَّلَ مِيرَاثُنَا إِلَى الْغُرَبَاءِ وَبُيُوتُنَا إِلَى الأَجَانِبِ. | ٢ |
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
| أَصْبَحْنَا أَيْتَاماً لَا أَبَ لَنَا، وَأُمَّهَاتُنَا كَالأَرَامِلِ. | ٣ |
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
| بِالْفِضَّةِ شَرِبْنَا مَاءَنَا. وَبِثَمَنٍ ابْتَعْنَا حَطَبَنَا. | ٤ |
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
| دَاسَ مُضْطَهِدُونَا أَعْنَاقَنَا، أَعْيَيْنَا وَلَمْ نَجِدْ رَاحَةً. | ٥ |
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
| خَضَعْنَا بَاسِطِينَ أَيْدِينَا إِلَى أَشُّورَ وَمِصْرَ لِنَشْبَعَ خُبْزاً. | ٦ |
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
| قَدْ أَخْطَأَ آبَاؤُنَا، وَتَوَارَوْا عَنِ الْوُجُودِ، وَنَحْنُ نَتَحَمَّلُ عِقَابَ آثَامِهِمْ. | ٧ |
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
| تَسَلَّطَ عَلَيْنَا عَبِيدٌ، وَلَيْسَ مَنْ يُنْقِذُنَا مِنْ أَيْدِيهِمْ. | ٨ |
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
| بِأَنْفُسِنَا نَأْتِي بِخُبْزِنَا مُجَازِفِينَ بِحَيَاتِنَا مِنْ جَرَّاءِ السَّيْفِ الْكَامِنِ لَنَا فِي الصَّحْرَاءِ. | ٩ |
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
| جِلْدُنَا مُلْتَهِبٌ كَتَنُّورٍ مِنْ نِيرَانِ الْجُوعِ الْمُحْرِقَةِ. | ١٠ |
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
| اغْتَصَبُوا النِّسَاءَ فِي صِهْيَوْنَ وَالْعَذَارَى فِي مُدُنِ يَهُوذَا. | ١١ |
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
| عُلِّقَ النُّبَلاءُ بِأَيْدِيهِمْ وَلَمْ يُوَقِّرُوا الشُّيُوخَ. | ١٢ |
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
| سَخَّرُوا الشُّبَّانَ لِلطَّحْنِ، وَهَوَى الصِّبْيَانُ تَحْتَ الْحَطَبِ. | ١٣ |
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
| هَجَرَ الشُّيُوخُ بَوَّابَةَ الْمَدِينَةِ، وَكَفَّ الشُّبَّانُ عَنْ غِنَائِهِمْ. | ١٤ |
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
| انْقَطَعَ فَرَحُ قَلْبِنَا وَتَحَوَّلَ رَقْصُنَا إِلَى نَوْحٍ. | ١٥ |
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
| تَهَاوَى إِكْلِيلُ رَأْسِنَا، فَوَيْلٌ لَنَا لأَنَّنَا قَدْ أَخْطَأْنَا. | ١٦ |
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
| لِهَذَا غُشِيَ عَلَى قُلُوبِنَا، وَأَظْلَمَتْ عُيُونُنَا. | ١٧ |
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
| لأَنَّ جَبَلَ صِهْيَوْنَ أَضْحَى أَطْلالاً تَرْتَعُ فِيهِ الثَّعَالِبُ. | ١٨ |
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
| أَمَّا أَنْتَ يَا رَبُّ، فَتَمْلِكُ إِلَى الأَبَدِ، وَعَرْشُكَ ثَابِتٌ مِنْ جِيلٍ إِلَى جِيلٍ. | ١٩ |
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
| لِمَاذَا تَنْسَانَا إِلَى الأَبَدِ وَتَتْرُكُنَا طُولَ الأَيَّامِ؟ | ٢٠ |
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
| رُدَّنَا يَا رَبُّ إِلَيْكَ فَنَرْجِعَ. جِدِّدْ أَيَّامَنَا كَمَا فِي الْعُهُودِ السَّالِفَةِ. | ٢١ |
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
| إِلا إِنْ كُنْتَ قَدْ رَفَضْتَنَا كُلَّ الرَّفْضِ وَغَضِبْتَ عَلَيْنَا أَشَدَّ الْغَضَبِ. | ٢٢ |
