Klagovisorna 3
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
Es esmu tas vīrs, kas redzējis bēdas caur viņa dusmības rīksti.
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
Viņš mani vedis un licis iet tumsībā un ne gaismā.
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
Tiešām, pret mani Viņš turējis Savu roku arvien atkal cauru dienu.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
Manu miesu un manu ādu Viņš darījis vecu, manus kaulus Viņš satriecis.
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
Viņš pret mani cēlis un ap mani stādījis žulti un rūgtumu.
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
Tumsā Viņš mani nolicis, tā kā tos, kas sen miruši.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
Viņš mani aizmūrējis, ka es nevaru iziet, Viņš mani licis grūtos pinekļos.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
Un jebšu es saucu un brēcu, tomēr Viņš aizslēdz Savas ausis priekš manas lūgšanas.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
Viņš manu ceļu aizmūrējis ar izcirstiem akmeņiem, Viņš manas tekas aizķīlājis.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
Viņš ir glūnējis uz mani kā lācis, kā lauva slepenās vietās.
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
Viņš man no ceļa licis noklīst, Viņš mani saplosījis, Viņš mani postījis.
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
Viņš savu stopu uzvilcis un mani bultai licis par mērķi.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
Viņš savas bultas iešāvis manās īkstīs.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
Es visiem saviem ļaudīm esmu par apsmieklu, viņiem par dziesmiņu cauru dienu.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
Viņš mani ēdinājis ar rūgtumiem, Viņš mani dzirdinājis ar vērmelēm.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
Viņš manus zobus ar zvirgzdiem(grants akmeņiem) sagrūdis, Viņš mani aprausis ar pelniem.
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
Tu manai dvēselei esi atņēmis mieru, man labums jāaizmirst.
18 Jag sade: "Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN."
Tad es sacīju: mana drošība un mana cerība uz To Kungu ir pagalam.
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
Piemini manas bēdas un manu grūtumu, tās vērmeles un to žulti.
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
Pieminēdama to piemin mana dvēsele un zemojās iekš manis.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
To es likšu pie savas sirds, tāpēc es gribu cerēt.
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
Tā Kunga žēlastība to dara, ka mēs vēl neesam pagalam, jo Viņa apžēlošanās ir bez gala.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
Tā ir ik rītu jauna, Tava uzticība ir ļoti liela.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
Tas Kungs ir mana daļa, saka mana dvēsele, tādēļ es gribu cerēt uz Viņu.
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
Tas Kungs ir labs tiem, kas uz Viņu gaida, tai dvēselei, kas Viņu meklē.
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
Tā ir laba lieta, klusā garā gaidīt uz Tā Kunga palīdzību.
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
Tas ir labi cilvēkam, ka viņš jūgu nes savā jaunībā.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
Viņš sēž vientulis un cieš klusu, kad tam nasta uzlikta,
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
Lai krīt uz savu muti pīšļos, - varbūt vēl cerība, -
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
Lai padod savu vaigu tam, kas viņu sit, un saņem nievāšanas papilnam.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
Jo Tas Kungs neatmet mūžīgi.
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
Bet Viņš gan apbēdina, un tad Viņš apžēlojās pēc Savas lielās žēlastības.
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
Jo ne no Savas sirds Viņš moka un apbēdina cilvēka bērnus.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
Kad apakš kājām min visus cietumniekus virs zemes,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
Kad loka vīra tiesu tā Visuaugstākā priekšā,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
Kad pārgroza cilvēka tiesu, vai Tas Kungs to neredz?
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
Kas ko sacījis un tas noticis, ko Tas Kungs nav pavēlējis?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
Vai no tā Visuaugstākā mutes nenāk labums un ļaunums?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
Ko tad cilvēks kurn visu savu mūžu? Ikviens lai kurn pret saviem grēkiem.
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
Izmeklēsim un pārbaudīsim savus ceļus un atgriezīsimies pie Tā Kunga.
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
Pacelsim savu sirdi un savas rokas uz Dievu debesīs (sacīdami):
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
Mēs esam grēkojuši un esam bijuši neklausīgi, tāpēc Tu neesi žēlojis.
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
Tu esi ģērbies dusmībā un mūs vajājis, nokāvis un neesi žēlojis.
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
Tu ar padebesi esi apsedzies, ka lūgšana nevarēja tikt cauri.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
Tu mūs esi licis par mēsliem un īgnumu tautu vidū.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
Visi mūsu ienaidnieki atpleš savu muti pret mums.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
Bailes un bedre nāk pār mums, nelaime un posts.
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
Manas acis plūst kā ūdens upes manas tautas meitas posta dēļ.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
Manas acis plūst un nevar stāties, mitēšanās nav,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
Tiekams Tas Kungs no debesīm skatīsies un ņems vērā.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
Mana acs dara grūti manai dvēselei visu manas pilsētas meitu dēļ.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
Mani ienaidnieki vajāt mani vajājuši kā putnu bez vainas.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
Tie manu dzīvību nomaitājuši bedrē un akmeņus metuši uz mani.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: "Det är ute med mig."
Ūdeņi plūda pār manu galvu; tad es sacīju: nu esmu pagalam.
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
Es piesaucu, ak Kungs, Tavu vārdu no dziļās bedres,
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
Un Tu paklausīji manu balsi. Tu neapslēpi Savu ausi no manām vaimanām, no manas kliegšanas.
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: "Frukta icke."
Tu nāci tuvu klāt tai dienā, kad es Tevi piesaucu, un sacīji: “Nebīsties!”
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
Tu, Kungs, iztiesā manas dvēseles tiesu, Tu izpestī manu dzīvību.
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
Tu, Kungs, redzi to netaisnību, kas man notiek, - tiesā tu manu tiesu!
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
Tu redzi visu viņu atriebšanos, visas viņu domas pret mani.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
Tu, Kungs, dzirdi viņu nievāšanu, visas viņu domas pret mani,
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
Manu pretinieku lūpas un viņu domas pret mani cauru dienu.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
Lūko jel: Vai tie sēž vai ceļas, es esmu viņu dziesmiņa.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
Tu tiem atmaksāsi, Kungs, maksu pēc viņu roku darbiem.
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
Tu tiem dosi apstulbotu sirdi, - Tavi lāsti lai ir pār viņiem!
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
Tu tos vajāsi ar dusmību un tos izdeldēsi apakš Tā Kunga debesīm.
