Klagovisorna 3
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
Ik ben de man, die ellende aanschouwde Door de roede van zijn verbolgenheid;
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
Hij heeft mij gedreven en opgejaagd De diepste duisternis in;
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
Telkens keerde Hij zijn hand tegen mij, Elke dag opnieuw.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
Hij heeft mijn vlees en huid doen verkwijnen, Mijn beenderen gebroken;
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
Overal rond mij opgestapeld Gal en kommer;
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
Mij in het donker doen zitten Als de doden uit aloude tijden.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
Hij metselde mij in, zodat ik niet kon ontsnappen, En verzwaarde mijn ketens;
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
Hoe ik ook klaagde en schreide, Hij bleef doof voor mijn smeken;
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
Hij versperde mijn wegen met stenen, Vernielde mijn paden.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
Hij loerde op mij als een beer, Als een leeuw, die in hinderlaag ligt;
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
Hij sleurde mij van mijn wegen, om mij te verscheuren, En stortte mij in het verderf;
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
Hij spande zijn boog, En maakte mij doel van de pijl.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
Hij schoot door mijn nieren De pijlen van zijn koker.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
Voor alle volken werd ik een hoon, Een spotlied altijd herhaald.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
Hij heeft met bitterheid mij verzadigd, Met alsem gedrenkt.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
Op kiezel heeft Hij mijn tanden doen bijten, Met as mij gespijsd;
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
De vrede werd mijn ziel ontroofd, Wat geluk is, ken ik niet meer.
18 Jag sade: "Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN."
Ik zeide: Weg is mijn roemen, Mijn hopen op Jahweh!
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
Gedenk toch mijn nood en mijn angst, Mijn alsem en gal!
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
Ja, Gij zult zeker gedenken, Hoe mijn ziel gaat gebukt:
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
Dit blijf ik altijd bepeinzen, Hierop altijd vertrouwen!
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
Neen, Jahweh’s genaden nemen geen einde, Nooit houdt zijn barmhartigheid op:
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
Iedere morgen zijn ze nieuw, En groot is uw trouw.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
Mijn deel is Jahweh! zegt mijn ziel, En daarom vertrouw ik op Hem!
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
Goed is Jahweh voor die op Hem hopen, Voor iedereen, die Hem zoekt;
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
Goed is het, gelaten te wachten Op redding van Jahweh;
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
Goed is het den mens, zijn juk te dragen Van de prilste jeugd af!
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
Hij moet in de eenzaamheid zwijgen, Wanneer Hij het hem oplegt;
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
Zijn mond in het stof blijven drukken. Misschien is er hoop;
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
Zijn wangen bieden aan hem, die hem slaat, Verzadigd worden met smaad.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
Neen, de Heer verlaat niet voor immer De kinderen der mensen!
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
Neen, na de kastijding erbarmt Hij zich weer, Naar zijn grote ontferming:
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
Want niet van harte plaagt en bedroeft Hij De kinderen der mensen!
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
Dat men onder de voeten treedt, Allen, die in het land zijn gevangen:
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
Dat men het recht van een ander verkracht Voor het aanschijn van den Allerhoogste:
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
Dat men den naaste geen recht laat geschieden: Zou de Heer dat niet zien?
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
Neen, op wiens bevel het ook is geschied, Heeft de Heer het niet geboden?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
Komt niet uit de mond van den Allerhoogste Het kwaad en het goed?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
Wat klaagt dan de mens bij zijn leven: Laat iedereen klagen over zijn zonde!
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
Laten wij ons gedrag onderzoeken en toetsen, En ons tot Jahweh bekeren;
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
Heffen wij ons hart op de handen omhoog Tot God in de hemel!
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
Wij bleven zondigen, en waren opstandig: Gij kondt geen vergiffenis schenken!
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
Toen hebt Gij in toorn u gepantserd en ons achtervolgd, Meedogenloos ons gedood;
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
U gehuld in een wolk, Waar geen bidden doorheen kon;
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
Tot vuil en uitschot ons gemaakt Te midden der volken.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
Nu sperren allen de mond tegen ons op, Die onze vijanden zijn;
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
Nu liggen wij in schrik en strik, Verwoesting, vernieling;
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
Nu storten onze ogen beken van tranen Om de ondergang van de dochter van mijn volk.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
Rusteloos stromen mijn ogen En zonder verpozing,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
Totdat Jahweh neerblikt, Uit de hemel toeziet.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
Mijn oog doet mij wee Van al het schreien over mijn stad.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
Als een vogel maakten ze jacht op mij, Die zonder reden mijn vijanden zijn;
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
Zij smoorden mij levend in een put, En wierpen mij nog stenen na;
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: "Det är ute med mig."
Het water stroomde over mijn hoofd, Ik dacht: Nu ben ik verloren!
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
Toen riep ik uw Naam aan, o Jahweh, Uit het diepst van de put!
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
Gij hebt mijn smeken gehoord, uw oor niet gesloten Voor mijn zuchten en schreien;
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: "Frukta icke."
Gij zijt gekomen, toen ik U riep, En hebt gesproken: Wees niet bang!
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
Heer, Gij naamt het voor mij op, En hebt mijn leven gered!
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
Jahweh, Gij hebt mijn verdrukking gezien, Mij recht verschaft;
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
Gij hebt hun wraakzucht aanschouwd, Al hun plannen tegen mij.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
Jahweh, Gij hebt hun spotten gehoord, Al hun plannen tegen mij.
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
Mijn vijand heeft lippen zowel als gedachten Altijd tegen mij gericht.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
Zie toe; want of ze zitten of staan, Een spotlied ben ik voor hen!
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
Jahweh, vergeld ze hun daden, Het werk hunner handen!
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
Sla hun hart met verblinding, Henzelf met uw vloek;
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
Vervolg en verniel ze in gramschap Onder uw hemel, o Jahweh!
