Klagovisorna 3
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
Teg er den Mand, som saa Elendighed ved hans Vredes Ris.
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
Mig ledede og førte han ind i Mørke og ikke til Lys.
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
Kun imod mig vendte han atter og atter sin Haand den ganske Dag.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
Han gjorde mit Kød og min Hud gammel; han sønderbrød mine Ben.
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
Han byggede imod mig og omgav mig med Galde og Møje.
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
Han lod mig bo i de mørke Steder som dem, der ere døde i al Evighed.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
Han tilmurede for mig, og jeg kan ikke komme ud, han gjorde min Lænke svar.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
Naar jeg end skriger og raaber, lukker han til for min Bøn.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
Han har tilmuret mine Veje med hugne Stene, han har gjort mine Stier krogede.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
Han er bleven mig som en Bjørn, der ligger paa Lur, som en Løve i Skjul.
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
Han lod mine Veje bøje af, og saa sønderrev han mig; han lagde mig øde.
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
Han spændte sin Bue og stillede mig som Maalet for Pilen.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
Han lod Pile af sit Kogger trænge ind i mine Nyrer.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
Jeg er bleven alt mit Folk til Latter, deres Spottesang den ganske Dag.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
Han mættede mig med beske Urter, „han gav mig rigelig Malurt at drikke
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
og lod mine Tænder bide i Grus, han nedtrykte mig i Aske.
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
Og du bortstødte min Sjæl fra Fred, jeg har glemt det gode.
18 Jag sade: "Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN."
Og jeg sagde: Borte er min Kraft, og hvad jeg forventede fra Herren.
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
Kom min Elendighed og min Landflygtighed i Hu: Malurt og Galde!
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
Min Sjæl kommer det ret i Hu og er nedbøjet i mit Indre.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
Dette vil jeg tage mig til Hjerte, derfor vil jeg haabe:
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
Det er Herrens Miskundhed, at vi ikke ere fortærede; thi hans Barmhjertighed har ingen Ende.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
Den er ny hver Morgen, din Trofasthed er stor.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
Herren er min Del, siger min Sjæl, derfor vil jeg haabe til ham.
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
Herren er god imod dem, som bie efter ham, imod den Sjæl, som spørger efter ham.
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
Det er godt, at man haaber og er stille til Herrens Frelse.
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
Det er en Mand godt, at han bærer Aag i sin Ungdom.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
Han vil sidde ene og tie; thi han lægger det paa ham.
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
Han vil trykke sin Mund imod Støvet, om der maaske kunde være Forhaabning.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
Han vil vende Kinden imod den, som slaar ham, han vil mættes med Forhaanelse.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
Thi Herren skal ikke forkaste evindelig.
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
Thi dersom han bedrøver, da skal han dog forbarme sig efter sin store Miskundhed.
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
Thi det er ikke af sit Hjerte, at han plager og bedrøver Menneskens Børn.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
For at knuse alle de bundne paa Jorden under sine Fødder,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
for at bøje en Mands Ret for den Højestes Ansigt,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
for at forvende et Menneskes Retssag — skuer Herren ikke ned.
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
Hvo er den, som har sagt noget, saa at det skete, uden at Herren befaler det?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
Mon Lykke og Ulykke ikke udgaa af den Højestes Mund?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
Hvorfor klager et Menneske som lever? — enhver for sine Synder!
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
Lader os ransage vore Veje og efterspore dem og vende om til Herren!
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
Lader os opløfte vort Hjerte tillige med vore Hænder til Gud i Himmelen!
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
Vi, vi have syndet og været genstridige, du tilgav ikke.
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
Du tildækkede os med Vrede og forfulgte os, ihjelslog, sparede ikke,
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
Du skjulte dig med en Sky, at ingen Bøn kunde trænge igennem.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
Du gjorde os til Skarn og Udskud midt iblandt Folkene.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
Alle vore Fjender opspilede deres Mund imod os.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
Der var Forfærdelse og Gru for os, Ødelæggelse og Undergang.
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
Mit Øje rinder med Vandbække over mit Folks Datters Undergang.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
Mit Øje strømmer og bliver ikke stille, der er ingen Afladelse,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
indtil Herren skuer ned og ser til fra Himmelen.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
Mit Øje voldte min Sjæl Smerte over alle min Stads Døtre.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
Hart jagede mig som en Fugl de, der vare mine Fjender uden Grund.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
De bragte mit Liv til at vorde stille i Graven og kastede en Sten over mig.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: "Det är ute med mig."
Der strømmede Vand ned over mit Hoved, jeg sagde: Det er forbi med mig.
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
Jeg kaldte paa dit Navn, Herre! fra Graven, i det dybe.
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
Du har hørt min Røst; tilluk ej dit Øre for mit Suk, for mit Raab!
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: "Frukta icke."
Du holdt dig nær den Dag, jeg kaldte paa dig, du sagde: Frygt ikke!
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
Herre! du har udført min Sjæls Sag, du har udløst mit Liv.
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
Herre! du har set den Uret, som sker mig, døm i min Sag!
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
Du har set al deres Hævn, alle deres Tanker imod mig.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
Herre! du har hørt deres haanende Tale, alle deres Tanker imod mig,
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
mine Modstanderes Ord og deres Anslag imod mig den ganske Dag.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
Sku, hvorledes de sidde, og hvorledes de staa op; jeg er deres Spottesang.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
Du skal gengælde dem, Herre! efter deres Hænders Gerning.
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
Du skal give dem et Dække over Hjertet, din Forbandelse hører dem til.
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
Du skal forfølge dem i Vrede, og ødelægge dem, at de ikke ere under Herrens Himmel.
