Klagovisorna 3
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
Ja sam čovjek što upozna bijedu pod šibom gnjeva njegova.
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
Mene je odveo i natjerao da hodam u tmini i bez svjetlosti.
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
I upravo mene bije i udara bez prestanka njegova ruka.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
Iscijedio je moje meso, kožu moju, polomio kosti moje.
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
Načinio mi jaram, glavu obrubio tegobama.
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
Pustio me da živim u tminama kao mrtvaci vječiti.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
Zazidao me, i ja ne mogu izaći, otežao je moje okove.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
Kada sam vikao i zapomagao, molitvu je moju odbijao.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
Zazidao mi ceste tesanim kamenom, zakrčio je putove moje.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
Meni on bijaše medvjed koji vreba, lav u zasjedi.
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
U bespuća me vodio, razdirao, ostavljao me da umirem.
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
Napinjao je luk svoj i gađao me kao metu za svoje strelice.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
U slabine mi sasuo strelice, sinove svoga tobolca.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
Postao sam smiješan svome narodu, rugalica svakidašnja.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
Gorčinom me hranio, pelinom me napajao.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
Puštao me da zube kršim kamen grizući, zakapao me u pepeo.
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
Duši je mojoj oduzet mir i više ne znam što je sreća!
18 Jag sade: "Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN."
Rekoh: Dotrajao je život moj i nada koja mi od Jahve dolazi.
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
Spomeni se bijede moje i stradanja, pelina i otrova!
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
Bez prestanka na to misli i sahne duša u meni.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
To nosim u srcu i gojim nadu u sebi.
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
Dobrota Jahvina nije nestala, milosrđe njegovo nije presušilo.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
Oni se obnavljaju svako jutro: tvoja je vjernost velika!
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
“Jahve je dio moj”, veli mi duša, “i zato se u nj pouzdajem.”
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
Dobar je Jahve onom koji se u nj pouzdaje, duši koja ga traži.
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
Dobro je u miru čekati spasenje Jahvino!
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
Dobro je čovjeku da nosi jaram za svoje mladosti.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
Neka sjedi u samoći i šuti, jer mu On to nametnu;
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
neka usne priljubi uz prašinu, možda još ima nade!
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
Neka pruži obraz onome koji ga bije, neka se zasiti porugom.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
Jer Gospod ne odbacuje nikoga zauvijek:
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
jer ako i rastuži, on se smiluje po svojoj velikoj ljubavi.
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
Jer samo nerado on ponižava i rascvili sinove čovjeka.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
Kad se gaze nogama svi zemaljski sužnjevi,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
kad se izvrće pravica čovjeku pred licem Svevišnjeg,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
kad se krivica nanosi čovjeku u parnici, zar Gospod ne vidi?
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
Tko je rekao nešto i zbilo se? Nije li Gospod to zapovjedio?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
Ne dolazi li iz usta Svevišnjega i dobro i zlo?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
Na što se tuže živi ljudi? Svatko na svoj grijeh.
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
Ispitajmo, pretražimo pute svoje i vratimo se Jahvi.
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
Dignimo svoje srce i ruke svoje k Bogu koji je na nebesima.
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
Da, mi smo se odmetali, bili nepokorni, a ti, ti nisi praštao!
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
Obastrt gnjevom svojim, gonio si nas, ubijao i nisi štedio.
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
Oblakom si se obastro da molitva ne prodre do tebe.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
Načinio si od nas smeće i odmet među narodima.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
Razjapili usta na nas svi neprijatelji naši.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
Užas i jama bila nam sudbina, propast i zator!
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
Potoci suza teku iz očiju mojih zbog propasti Kćeri naroda mojega.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
Moje oči liju suze bez prestanka, jer prestanka nema
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
dok ne pogleda i ne vidi Jahve s nebesa.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
Moje mi oko bol zadaje zbog kćeri svih mojega grada.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
Uporno me k'o pticu progone svi što me mrze, a bez razloga.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
U jamu baciše moj život i zatrpaše je kamenjem.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: "Det är ute med mig."
Voda mi dođe preko glave, rekoh sam sebi: “Pogiboh!”
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
I tada zazvah ime tvoje, Jahve, iz najdublje jame.
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
Ti oču moj glas: “Ne začepljuj uši svoje na vapaje moje.”
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: "Frukta icke."
Bliz meni bijaše u dan vapaja mog, govoraše: “Ne boj se!”
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
Ti si, Gospode, izborio pravdu za dušu moju, ti si život moj izbavio.
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
Ti, Jahve, vidje kako me tlače, dosudi mi pravdu.
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
Ti vidje svu osvetu njinu, sve podvale protiv mene.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
Čuo si, Jahve, podrugivanje njihovo, sve podvale protiv mene.
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
Usne protivnika mojih i misli njine protiv mene su cio dan.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
Kad sjede, kad ustaju, pogledaj samo: ja sam im pjesma-rugalica.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
Vrati im, Jahve, milo za drago, po djelu ruku njihovih.
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
Učini da srca im otvrdnu, udari ih prokletstvom svojim.
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
Goni ih gnjevno i sve ih istrijebi pod nebesima svojim, Jahve!
