Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
А Јов одговори и рече:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Заиста, знам да је тако; јер како би могао човек бити прав пред Богом?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Ако би се хтео прети с Њим, не би Му могао одговорити од хиљаде на једну.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Мудар је срцем и јак снагом; ко се је опро Њему и био срећан?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Он премешта горе, да нико и не опази; превраћа их у гневу свом;
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
Он креће земљу с места њеног да јој се ступови дрмају;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Он кад запрети сунцу, не излази; Он запечаћава звезде;
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Он разапиње небо сам, и гази по валима морским;
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Он је начинио звезде кола и штапе и влашиће и друге југу у дну;
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Он чини ствари велике и неиспитиве и дивне, којима нема броја.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Гле, иде мимо мене, а ја не видим; прође, а ја га не опазим.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
Гле, кад ухвати, ко ће Га нагнати да врати? Ко ће Му казати: Шта радиш?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Бог не устеже гнева свог, падају пода Њ охоли помоћници.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
А како би Му ја одговарао и бирао речи против Њега?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Да сам и прав, нећу Му се одговорити, ваља да се молим судији свом.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Да Га зовем и да ми се одзове, још не могу веровати да је чуо глас мој.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
Јер ме је вихором сатро и задао ми много рана низашта.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Не да ми да одахнем, него ме сити горчинама.
19 Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
Ако је на силу, гле, Он је најсилнији; ако на суд, ко ће ми сведочити?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Да се правдам, моја ће ме уста осудити; да сам добар, показаће да сам неваљао.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Ако сам добар, нећу знати за то; омрзао ми је живот мој.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Свеједно је; зато рекох: и доброг и безбожног Он потире.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Кад би још убио бич наједанпут! Али се смеје искушавању правих.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Земља се даје у руке безбожнику; лице судија њених заклања; ако не Он, да ко?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Али дани моји бише бржи од гласника; побегоше, не видеше добра.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
Прођоше као брзе лађе, као орао кад лети за храну.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Ако кажем: Заборавићу тужњаву своју, оставићу гнев свој и окрепићу се;
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
Страх ме је од свих мука мојих, знам да ме нећеш оправдати.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Бићу крив; зашто бих се мучио узалуд?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Да се измијем водом снежницом, и да очистим сапуном руке своје,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Тада ћеш ме замочити у јаму да се гаде на ме моје хаљине.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Јер није човек као ја да Му одговарам, да идем с Њим на суд;
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Нити има међу нама кмета да би ставио руку своју међу нас двојицу.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Нека одмакне од мене прут свој, и страх Његов нека ме не страши;
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Тада ћу говорити, и нећу Га се бојати; јер овако не знам за себе.
