Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Et respondens Job, ait:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
[Vere scio quod ita sit, et quod non justificetur homo compositus Deo.
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Si voluerit contendere cum eo, non poterit ei respondere unum pro mille.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Sapiens corde est, et fortis robore: quis restitit ei, et pacem habuit?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Qui transtulit montes, et nescierunt hi quos subvertit in furore suo.
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
Qui commovet terram de loco suo, et columnæ ejus concutiuntur.
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Qui præcipit soli, et non oritur, et stellas claudit quasi sub signaculo.
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Qui extendit cælos solus, et graditur super fluctus maris.
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Qui facit Arcturum et Oriona, et Hyadas et interiora austri.
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Qui facit magna, et incomprehensibilia, et mirabilia, quorum non est numerus.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Si venerit ad me, non videbo eum; si abierit, non intelligam.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
Si repente interroget, quis respondebit ei? vel quis dicere potest: Cur ita facis?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Deus, cujus iræ nemo resistere potest, et sub quo curvantur qui portant orbem.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
Quantus ergo sum ego, ut respondeam ei, et loquar verbis meis cum eo?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
qui etiam si habuero quippiam justum, non respondebo: sed meum judicem deprecabor.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Et cum invocantem exaudierit me, non credo quod audierit vocem meam.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
In turbine enim conteret me, et multiplicabit vulnera mea, etiam sine causa.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Non concedit requiescere spiritum meum, et implet me amaritudinibus.
19 Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
Si fortitudo quæritur, robustissimus est; si æquitas judicii, nemo audet pro me testimonium dicere.
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Si justificare me voluero, os meum condemnabit me; si innocentem ostendero, pravum me comprobabit.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Etiam si simplex fuero, hoc ipsum ignorabit anima mea, et tædebit me vitæ meæ.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Unum est quod locutus sum: et innocentem et impium ipse consumit.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Si flagellat, occidat semel, et non de pœnis innocentum rideat.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Terra data est in manus impii; vultum judicum ejus operit. Quod si non ille est, quis ergo est?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Dies mei velociores fuerunt cursore; fugerunt, et non viderunt bonum.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
Pertransierunt quasi naves poma portantes; sicut aquila volans ad escam.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Cum dixero: Nequaquam ita loquar: commuto faciem meam, et dolore torqueor.
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
Verebar omnia opera mea, sciens quod non parceres delinquenti.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Si autem et sic impius sum, quare frustra laboravi?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Si lotus fuero quasi aquis nivis, et fulserint velut mundissimæ manus meæ,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
tamen sordibus intinges me, et abominabuntur me vestimenta mea.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Neque enim viro qui similis mei est, respondebo; nec qui mecum in judicio ex æquo possit audiri.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Non est qui utrumque valeat arguere, et ponere manum suam in ambobus.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Auferat a me virgam suam, et pavor ejus non me terreat.
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Loquar, et non timebo eum; neque enim possum metuens respondere.]
