Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
And Job answereth and saith: —
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Truly I have known that [it is] so, And what — is man righteous with God?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
If he delight to strive with Him — He doth not answer him one of a thousand.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Wise in heart and strong in power — Who hath hardened toward Him and is at peace?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Who is removing mountains, And they have not known, Who hath overturned them in His anger.
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
Who is shaking earth from its place, And its pillars move themselves.
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Who is speaking to the sun, and it riseth not, And the stars He sealeth up.
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Stretching out the heavens by Himself, And treading on the heights of the sea,
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Making Osh, Kesil, and Kimah, And the inner chambers of the south.
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Doing great things till there is no searching, And wonderful, till there is no numbering.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Lo, He goeth over by me, and I see not, And He passeth on, and I attend not to it.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
Lo, He snatches away, who bringeth it back? Who saith unto Him, 'What dost Thou?'
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
God doth not turn back His anger, Under Him bowed have proud helpers.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
How much less do I — I answer Him? Choose out my words with Him?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Whom, though I were righteous, I answer not, For my judgment I make supplication.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Though I had called and He answereth me, I do not believe that He giveth ear [to] my voice.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
Because with a tempest He bruiseth me, And hath multiplied my wounds for nought.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
He permitteth me not to refresh my spirit, But filleth me with bitter things.
19 Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
If of power, lo, the Strong One; And if of judgment — who doth convene me?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
If I be righteous, Mine mouth doth declare me wicked, Perfect I am! — it declareth me perverse.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Perfect I am! — I know not my soul, I despise my life.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
It is the same thing, therefore I said, 'The perfect and the wicked He is consuming.'
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
If a scourge doth put to death suddenly, At the trial of the innocent He laugheth.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Earth hath been given Into the hand of the wicked one. The face of its judges he covereth, If not — where, who [is] he?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
My days have been swifter than a runner, They have fled, they have not seen good,
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
They have passed on with ships of reed, As an eagle darteth on food.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Though I say, 'I forget my talking, I forsake my corner, and I brighten up!'
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
I have been afraid of all my griefs, I have known that Thou dost not acquit me.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
I — I am become wicked; why [is] this? [In] vain I labour.
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
If I have washed myself with snow-water, And purified with soap my hands,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Then in corruption Thou dost dip me, And my garments have abominated me.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
But if a man like myself — I answer him, We come together into judgment.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
If there were between us an umpire, He doth place his hand on us both.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
He doth turn aside from off me his rod, And His terror doth not make me afraid,
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
I speak, and do not fear Him, But I am not right with myself.
