Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
And Job answered and said,
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Of a truth I know it is so; but how can man be just with God?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
If he shall choose to strive with him, he cannot answer him one thing of a thousand.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
He is wise in heart and mighty in strength: who hath hardened himself against him, and had peace?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Who removeth mountains, and they know it not, when he overturneth them in his anger;
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
Who shaketh the earth out of its place, and the pillars thereof tremble;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Who commandeth the sun, and it riseth not, and he sealeth up the stars;
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Who alone spreadeth out the heavens, and treadeth upon the high waves of the sea;
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Who maketh the Bear, Orion, and the Pleiades, and the chambers of the south;
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Who doeth great things past finding out, and wonders without number.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Lo, he goeth by me, and I see [him] not; and he passeth along, and I perceive him not.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
Behold, he taketh away: who will hinder him? Who will say unto him, What doest thou?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
God withdraweth not his anger; the proud helpers stoop under him:
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
How much less shall I answer him, choose out my words [to strive] with him?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Whom, though I were righteous, [yet] would I not answer; I would make supplication to my judge.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
If I had called, and he had answered me, I would not believe that he hearkened to my voice, —
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
He, who crusheth me with a tempest, and multiplieth my wounds without cause.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
He suffereth me not to take my breath, for he filleth me with bitternesses.
19 Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
Be it a question of strength, lo, [he is] strong; and be it of judgment, who will set me a time?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
If I justified myself, mine own mouth would condemn me; were I perfect, he would prove me perverse.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Were I perfect, [yet] would I not know my soul: I would despise my life.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
It is all one; therefore I said, he destroyeth the perfect and the wicked.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
If the scourge kill suddenly, he mocketh at the trial of the innocent.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
The earth is given over into the hand of the wicked [man]; he covereth the faces of its judges. If not, who then is it?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
And my days are swifter than a runner: they flee away, they see no good.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
They pass by like skiffs of reed; as an eagle that swoops upon the prey.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
If I say, I will forget my complaint, I will leave off my [sad] countenance, and brighten up,
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
I am afraid of all my sorrows; I know that thou wilt not hold me innocent.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Be it that I am wicked, why then do I labour in vain?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
If I washed myself with snow-water, and cleansed my hands in purity,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Then wouldest thou plunge me in the ditch, and mine own clothes would abhor me.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
For he is not a man, as I am, that I should answer him; that we should come together in judgment.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
There is not an umpire between us, who should lay his hand upon us both.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Let him take his rod away from me, and let not his terror make me afraid,
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
[Then] I will speak, and not fear him; but it is not so with me.
