Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Job antwoordde, en sprak:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Zeker, ik weet wel, dat het zo is; Maar hoe kan een mens tegenover God in zijn recht zijn?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Wanneer hij Hem ter verantwoording wil roepen, Geeft Hij niet eens op de duizendmaal antwoord;
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Wie heeft den Alwijze en den Almachtige Ooit ongedeerd getrotseerd?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Hem, die bergen verzet, en ze merken het niet, Ze onderstboven keert in zijn toorn;
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
Die de aarde op haar plaats doet schudden, Haar zuilen trillen ervan;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Die de zon bevel geeft, niet te stralen, En de sterren onder een zegel legt!
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Die de hemel uitspant, Hij alleen, En voortschrijdt over de golven der zee;
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Die Grote Beer en Orion schiep, Plejaden en het Zuiderkruis;
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Die grootse, ondoorgrondelijke dingen wrocht, En talloze wonderen!
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Zie, Hij gaat mij voorbij, en ik zie het niet, Hij glijdt langs mij heen, ik bemerk het niet;
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
Rooft Hij: Wie zal Hem weerhouden? Wie Hem zeggen: Wat doet Gij?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
God, die zijn gramschap niet weerhoudt: Zelfs Ráhabs helpers moesten zich onder Hem krommen!
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
Hoe zou ik Hem dan ter verantwoording roepen, Mijn woorden tegenover Hem vinden?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Ik, die geen antwoord krijg, al heb ik ook recht, Maar mijn Rechter om genade moet smeken;
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
En al gaf Hij mij antwoord, als ik riep, Dan geloof ik niet, dat Hij naar mij zou luisteren.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
Hij, die mij vertrapt om een kleinigheid En mijn smarten vermeerdert om niet;
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Hij, die mij niet op adem laat komen, Maar mij met bitter wee overstelpt.
19 Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
Gaat het om kracht: Hij is er, de Sterke! Gaat het om recht: Wie klaagt Hem aan?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Al had ik ook recht, zijn mond veroordeelde mij; Al was ik onschuldig, Hij verklaarde mij schuldig!
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Ben ik onschuldig? Ik weet het zelf nu niet meer. Ik verfoei mijn bestaan: Het is mij allemaal één!
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Maar daarom roep ik het uit: Onschuldigen en schuldigen slaat Hij neer!
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Wanneer zijn gesel plotseling doodt, Lacht Hij met de vertwijfeling van de onschuldigen;
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Is het land aan bozen overgeleverd, Hij bindt nog een blinddoek op het gelaat van de rechters: Want zo Hij het niet doet, Wie doet het dan wel?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Zo vliegen mijn dagen voorbij, Sneller nog dan een ijlbode; Zo vluchten ze weg, Zonder geluk te aanschouwen;
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
Ze schieten heen als schepen van riet, Als een adelaar, die zich werpt op zijn prooi.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Denk ik, ik wil mijn jammer vergeten, Weer vrolijk schijnen en blij,
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
Dan ben ik weer bang voor al mijn smarten, Wetend, dat Gij mij niet voor onschuldig houdt.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
En wanneer ik dan toch schuldig moet zijn, Waarom doe ik mijn best, om niet?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Al was ik mij nog zo schoon met sneeuw, En reinig mijn handen met zeep,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Toch ploft Gij mij neer in het vuil, Zodat mijn kleren van mij walgen.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Neen, Gij zijt geen mens, zoals ik, dien ik ter verantwoording roep, Zodat wij te zamen voor de rechtbank verschijnen!
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Ach, mocht er een scheidsrechter tussen ons zijn, Die zijn hand op ons beiden kon leggen;
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Die Gods roede van mij weg zou nemen, Zodat de schrik voor Hem mij niet deerde:
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Dan zou ik spreken zonder Hem te vrezen; Maar nu er geen is, neem ik het op voor mijzelf!
