Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Saa tog Job til Orde og svarede:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Jeg ved forvist, at saaledes er det, hvad Ret har en dødelig over for Gud?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Vilde Gud gaa i Rette med ham, kan han ikke svare paa et af tusind!
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Viis af Hjerte og vældig i Kraft hvo trodsede ham og slap vel derfra?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Han flytter Bjerge saa let som intet, vælter dem om i sin Vrede,
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
ryster Jorden ud af dens Fuger, saa dens Grundstøtter bæver;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
han taler til Solen, saa skinner den ikke, for Stjernerne sætter han Segl,
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
han udspænder Himlen ene, skrider hen over Havets Kamme,
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
han skabte Bjørnen, Orion, Syvstjernen og Sydens Kamre,
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
han øver ufattelig Vælde og Undere uden Tal!
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Gaar han forbi mig, ser jeg ham ikke, farer han hen, jeg mærker ham ikke;
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
røver han, hvem mon der hindrer ham i det? Hvo siger til ham: »Hvad gør du?«
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Gud lægger ikke Baand paa sin Vrede, Rahabs Hjælpere bøjed sig under ham;
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
hvor kan jeg da give ham Svar og rettelig føje min Tale for ham!
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Har jeg end Ret, jeg kan dog ej svare, maa bede min Dommer om Naade!
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Nævned jeg ham, han svared mig ikke, han hørte, tror jeg, ikke min Røst,
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
han, som river mig bort i Stormen, giver mig Saar paa Saar uden Grund,
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
ikke lader mig drage Aande, men lader mig mættes med beske Ting.
19 Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
Gælder det Kæmpekraft, melder han sig! Gælder det Ret, hvo stævner ham da!
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Har jeg end Ret, maa min Mund dog fælde mig, er jeg end skyldfri, han gør mig dog vrang!
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Skyldfri er jeg, ser bort fra min Sjæl og agter mit Liv for intet!
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Lige meget; jeg paastaar derfor: Skyldfri og skyldig gør han til intet!
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Naar Svøben kommer med Død i et Nu, saa spotter han skyldfries Hjertekval;
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Jorden gav han i gudløses Haand, hylder dens Dommeres Øjne til, hvem ellers, om ikke han?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Raskere end Løberen fløj mine Dage, de svandt og saa ikke Lykke,
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
gled hen som Baade af Siv, som en Ørn, der slaar ned paa Bytte.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Dersom jeg siger: »Mit Suk vil jeg glemme, glatte mit Ansigt og være glad, «
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
maa jeg dog grue for al min Smerte, jeg ved, du kender mig ikke fri.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Jeg skal nu engang være skyldig, hvorfor da slide til ingen Nytte?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Toed jeg mig i Sne og tvætted i Lud mine Hænder,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
du dypped mig dog i Pølen, saa Klæderne væmmedes ved mig.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Thi du er ikke en Mand som jeg, saa jeg kunde svare, saa vi kunde gaa for Retten sammen;
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
vi savner en Voldgiftsmand til at lægge sin Haand paa os begge!
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Fried han mig for sin Stok, og skræmmed hans Rædsler mig ikke,
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
da talte jeg uden at frygte ham, thi min Dom om mig selv er en anden!
