Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
To naah Job mah,
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
to lok loe amsoem, tiah ka panoek; toe kami loe kawbangmaw Sithaw hmaa ah toeng thai tih?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Kami mah anih hoi lok angaek han koeh cadoeh, vai sangto thungah vaito mataeng doeh pathim thai mak ai.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Sithaw loe palunghahaih, thacakhaih hoiah koi; palung thah, anih ih lok aek kami loe khosak hoihaih hnuk vai maw?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Sithaw palungphui naah, nihcae panoek ai ah maenawk to angthuisak moe, amletsak thaih,
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
long to angthuisak hanah ahuenh moe, tungnawk to anghuensak.
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Ni tacawt han ai ah lok a thuih pae; cakaehnawk aanghaih to vingh pae khoep.
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Anih mah khue ni vannawk to payuengh moe, tuipui tuiphunawk to cawh thaih.
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Anih loe Arcturus, Orian, Pleiades cakaehnawk hoi aloih bang ih cakaehnawk Sahkung ah oh.
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Anih loe panoek thai ai kalen hmuennawk to sak; ue, kroek laek ai dawnraihaih doeh a sak.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Khenah, anih ka taengah caeh naah, ka hnu thai ai; a caeh poe naah, anih to ka panoek thai ai.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
Khenah, anih mah la ving nahaeloe, mi mah maw pakaa thai tih? Mi mah maw anih khaeah, Timaw na sak? tiah thui thai tih?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Sithaw palungphuihaih dip ai nahaeloe, amoek kami thapaek kaminawk loe anih hmaa ah ni akuep o sut tih.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
Kawbangmaw anih ih lok to ka pathim thai tih? Anih hoi lok angaek hanah kawbaktih lok maw ka qoih han?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Zaehaih ka tawn ai langlacadoeh, anih to ka aek thai mak ai; lokcaekkung khaeah loe tahmenhaih khue ni ka hnik thaih.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Anih to ka kawk moe, ka kawkhaih lok na pathim pae aep to mah, anih mah ka lok na tahngai pae tih, tiah ka poek ai.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
Anih mah takhi sae hoiah ang boh moe, takung om ai ah nganbawh kana ang pungsak.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Kai han anghahhaih takhi na paek ai, kakhaa patangkhanghaih hoiah ni ang koisak.
19 Gäller det försteg i kraft: "Välan, jag är redo!", gäller det rätt: "Vem ställer mig till ansvar?"
Thacakhaih kawng thuih nahaeloe, khenah, anih loe thacak koek ah oh! Toenghaih hoi lokcaek naah doeh, mi mah maw lokcaekhaih im ah kai han lok pathim pae tih?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Zaehaih tawn ai ah ka oh langlacadoeh, ka pakha mah zaehaih na net tih; coek koi om ai ah ka oh, tiah ka thuih cadoeh, ka poek angkawnhaih to amtuengsak tih.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Coek koi om ai ah ka oh cadoeh, ka poekhaih ka panoek thai ai; ka hinghaih hae tiah doeh ka poek ai.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Maeto kaom kanghmong hmuen loe, Coek koi om ai kami doeh, kasae kami doeh, amro hmaek tih, tiah ka thuih.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Poek ai pui hoi kami to boh maat naah, anih mah zaehaih tawn ai kami nuiah lokcaekhaih to pahnui thuih.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Long loe kasae kami ban ah paek moe, lokcaekkungnawk to mikmaengsak; to hmuen to Sithaw mah sah ai nahaeloe, mi mah maw sah tih?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Ka hinghaih aninawk loe ca phawkung pongah doeh rang o kue; nihcae loe hoihhaih hnu ai ah, cawnh o.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
To aninawk loe cawnh karang palongpui baktiah laemh o moe, moi cop hanah karangah kazawk tahmu baktiah oh o.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Laisaephaih ka pahnet han boeh, poekraihaih ka toengh moe, ka pahnui han boeh, tiah ka thuih cadoeh,
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
ka tongh ih patangkhanghaih to ka zit, kai hae zaehaih tawn ai kami ni, tiah Na poek mak ai, tito ka panoek.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Kahoih ai kami ah ka oh nahaeloe, tih hanah azom pui ah tok ka sak khing vop loe?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Ka takpum hae dantui hoi kam saeh moe, ka ban hae kaciim ah kam saeh cadoeh,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Sithaw mah tangnong thungah na va ueloe, ka khukbuen mah ka takpum hae panuet tih.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Lokcaekhaih ahmuen ah nawnto a caeh o moe, a lok pathim hanah, Sithaw loe kai baktiah om ai.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Aihnik lokcaek hmaek hanah, aicae salakah kaom kami mi doeh om ai.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Lokcaekhaih angmah ih cung to kai khae hoiah la ving nasoe loe, zitthok a sak ih hmuen mah na pazih hmah nasoe.
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
To tiah nahaeloe anih zithaih tawn ai ah lok to ka thuih han; toe vaihi loe lok ka thui thai ai.
