Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
| زندگی انسان روی زمین مثل زندگی یک برده، طولانی و طاقت فرساست. |
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
| مانند زندگی غلامی است که آرزو می‌کند زیر سایه‌ای بیارامد، و مثل زندگی کارگری است که منتظر است مزدش را بگیرد. |
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
| ماههای عمر من بی‌ثمر می‌گذرد؛ شبهای من طولانی و خسته کننده است. |
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
| شب که سر بر بالین می‌گذارم می‌گویم: «ای کاش زودتر صبح شود.» و تا سپیده دم از این پهلو به آن پهلو می‌غلتم. |
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
| بدنم پر از کرم و زخم است. پوست بدنم ترک خورده و پر از چرک است. |
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
| روزهای عمرم به سرعت می‌گذرد و با نومیدی سپری می‌شود. |
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
| به یاد آورید که عمر من دمی بیش نیست و چشمانم دیگر روزهای خوش را نخواهد دید. |
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
| چشمان شما که الان مرا می‌بیند دیگر مرا نخواهد دید. به دنبال من خواهید گشت، ولی من دیگر نخواهم بود. |
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
| کسانی که می‌میرند مثل ابری که پراکنده و ناپدید می‌شود، برای همیشه از این دنیا می‌روند. (Sheol h7585) |
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
| تا به ابد از خانه و خانوادهٔ خود دور می‌شوند و دیگر هرگز کسی آنها را نخواهد دید. |
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
| پس بگذارید غم و غصه‌ام را بیان کنم؛ بگذارید از تلخی جانم سخن بگویم. |
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
| مگر من جانور وحشی هستم که مرا در بند گذاشته‌ای؟ |
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
| حتی وقتی در بسترم دراز می‌کشم تا بخوابم و بدبختی‌ام را فراموش کنم، تو با کابوس شب مرا می‌ترسانی. |
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
| برایم بهتر می‌بود گلویم را می‌فشردند و خفه‌ام می‌کردند تا اینکه به چنین زندگی نکبت‌باری ادامه بدهم. |
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
| از زندگی بیزارم و نمی‌خواهم زنده بمانم. مرا به حال خود رها کن زیرا روزهایم دمی بیش نیست. |
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
| انسان چیست که او را به حساب آوری، و این همه به او فکر کنی؟ |
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
| هر روز صبح از او بازجویی کنی و هر لحظه او را بیازمایی؟ |
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
| چرا حتی یک لحظه تنهایم نمی‌گذاری تا آب دهانم را فرو برم؟ |
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
| ای خدایی که ناظر بر اعمال آدمیان هستی، اگر مرتکب گناهی شده‌ام، آیا آن گناه به تو لطمه‌ای زده است؟ برای چه مرا هدف تیرهای خود قرار داده‌ای؟ آیا من برای تو باری سنگین شده‌ام؟ |
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
| چرا گناهم را نمی‌بخشی و از تقصیر من در نمی‌گذری؟ من به‌زودی زیر خاک خواهم رفت و تو به دنبالم خواهی گشت، ولی من دیگر نخواهم بود. |
