Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

۱ «آیا برای انسان بر زمین مجاهده‌ای نیست؟ و روزهای وی مثل روزهای مزدور نی؟

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

۲ مثل غلام که برای سایه اشتیاق دارد، و مزدوری که منتظر مزد خویش است،

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

۳ همچنین ماههای بطالت نصیب من شده است، و شبهای مشقت برای من معین گشته.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

۴ چون می‌خوابم می‌گویم: کی برخیزم؟ و شب بگذرد و تا سپیده صبح ازپهلو به پهلو گردیدن خسته می‌شوم.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

۵ جسدم ازکرمها و پاره های خاک ملبس است، و پوستم تراکیده و مقروح می‌شود.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

۶ روزهایم از ماکوی جولا تیزروتر است، و بدون امید تمام می‌شود.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

۷ به یاد آور که زندگی من باد است، و چشمانم دیگر نیکویی را نخواهد دید.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

۸ چشم کسی‌که مرامی بیند دیگر به من نخواهد نگریست، وچشمانت برای من نگاه خواهد کرد و نخواهم بود.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

۹ مثل ابر که پراکنده شده، نابود می‌شود. همچنین کسی‌که به گور فرو می‌رود، برنمی آید. (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

۱۰ به خانه خود دیگر نخواهد برگشت، و مکانش باز او را نخواهد شناخت.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

۱۱ پس من نیز دهان خود را نخواهم بست. از تنگی روح خود سخن می‌رانم، و از تلخی جانم شکایت خواهم کرد.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

۱۲ آیا من دریا هستم یا نهنگم که بر من کشیکچی قرار می‌دهی؟

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

۱۳ چون گفتم که تخت خوابم مراتسلی خواهد داد و بسترم شکایت مرا رفع خواهد کرد،

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

۱۴ آنگاه مرا به خوابها ترسان گردانیدی، و به رویاها مرا هراسان ساختی.

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

۱۵ به حدی که جانم خفه شدن را اختیار کرد و مرگ رابیشتر از این استخوانهایم.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

۱۶ کاهیده می‌شوم ونمی خواهم تا به ابد زنده بمانم. مرا ترک کن زیراروزهایم نفسی است.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

۱۷ «انسان چیست که او را عزت بخشی، و دل خود را با او مشغول سازی؟

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

۱۸ و هر بامداد از اوتفقد نمایی و هرلحظه او را بیازمایی؟

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

۱۹ تا به کی چشم خود را از من برنمی گردانی؟ مرا واگذار تاآب دهان خود را فرو برم.

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

۲۰ من گناه کردم، اما با تو‌ای پاسبان بنی آدم چه کنم؟ برای چه مرا به جهت خود هدف ساخته‌ای، به حدی که برای خود بار سنگین شده‌ام؟

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

۲۱ و چرا گناهم رانمی آمرزی، و خطایم را دور نمی سازی؟ زیرا که الان در خاک خواهم خوابید، و مرا تفحص خواهی کرد و نخواهم بود.»