Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Er ikke et menneskes liv på jorden en krigstjeneste, og hans dager som en dagarbeiders dager?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Lik en træl som higer efter skygge, og lik en dagarbeider som venter på sin lønn,

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

således har jeg fått i eie måneder fulle av nød, og møiefulle netter er falt i min lodd.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Når jeg legger mig, da sier jeg: Når skal jeg stå op? Og lang blir aftenen, og jeg blir trett av å kaste mig hit og dit inntil morgenlysningen.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Mitt kjøtt er klædd med makk og med skorper som av jord; min hud skrukner og brister.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Mine dager farer hurtigere avsted enn en veverskyttel, og de svinner bort uten håp.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Kom i hu at mitt liv er et pust! Aldri mere skal mitt øie se noget godt.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Den som nu ser mig, skal ikke mere få øie på mig; når dine øine søker efter mig, er jeg ikke mere.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

En sky blir borte og farer avsted; således er det med den som farer ned til dødsriket - han stiger ikke op derfra, (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

han vender ikke mere tilbake til sitt hus, og hans sted kjenner ham ikke lenger.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Så vil da heller ikke jeg legge bånd på min munn; jeg vil tale i min ånds trengsel, jeg vil klage i min sjels bitre smerte.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Er jeg et hav eller et havuhyre, siden du setter vakt over mig?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Når jeg sier: Min seng skal trøste mig, mitt leie skal hjelpe mig å bære min sorg,

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

da skremmer du mig med drømmer og forferder mig med syner.

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

Derfor foretrekker min sjel å kveles - heller døden enn disse avmagrede ben!

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Jeg er kjed av dette; jeg lever ikke evindelig; la mig være, for mine dager er et pust.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Hvad er et menneske, at du gir så meget akt på ham og retter dine tanker på ham,

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

at du opsøker ham hver morgen og prøver ham hvert øieblikk?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Hvor lenge skal det vare før du vender dine øine bort fra mig? Vil du ikke slippe mig til jeg får svelget mitt spytt?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Har jeg syndet, hvad ondt gjorde jeg da mot dig, du menneskevokter? Hvorfor har du gjort mig til skive for dig, så jeg er mig selv til byrde?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Og hvorfor tilgir du ikke min brøde og forlater mig min misgjerning? For nu må jeg legge mig i støvet; når du søker mig, er jeg ikke mere.