Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Tsy lily hao ty fitromaha’ ondaty an-tane atoy? Tsy mira ami’ty androm-pièke hao o andro’eo?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Manahake ty filelalela’ ondevo ty aloke naho ty fitamam-pièke ty rima’e,

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

ty anolorañ’ ahy volan-kafoake, ie nitendreñe halen-kaemberañe.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Izaho mandre, manao ty hoe: Ombia ty hitroarako, fa lava i haleñey, le mivoamboañe avao ampara’ te manjirike.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Misikiñ’oletse naho pakoram-potake ty sandriko, mijiri-gañe ty holiko vaho mandrano.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Masika te amy sozom-panenoñey o androkoo, ie mihelañe añe po-pitamàñe.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Ehe tiahio te kofòke avao ty haveloko: toe tsy hahatrea hasoa ka o masokoo.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Tsy ho onim-pihaino’ i mahaisak’ ahikoy: amako o fihaino’oo fe tsy eo iraho.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

Ie misaoke ty rahoñe, le añe: Izay ty igodaña’ ty an-kibory ao, tsy hiboaha’e ka. (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

Tsy himpolia’e i anjomba’ey, ie tsy hapota’ i akiba’ey.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Aa le tsy hijomohòn-draho; hivolañe ami’ty falorean-troko, hitoreo ami’ty hafairañe añ’ovako ao.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

I riakey hao iraho, ke i fañaneñey kanao nampijilovañe?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Ie anoeko ty hoe te ho hohòe’ i tihikoy, te hampanintsiñe ty toreoko i fandreakoy,

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

le ampihembaña’o ami’ty nofy naho ampirevendreveña’o añ’aroñaroñe,

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

le joboñe’ ty fiaiko t’ie dageañeñe, hamake hikenkañe ty amo taolakoo,

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

f’ie minike, tsy ho veloñe nainai’e: apoho, fa kafoak’ avao o androkoo.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Inoñ’ ondatio te honjone’o? te hapite’o ama’e ty arofo’o?

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

T’ie tilihe’o boak’andro, vaho tsohe’o lomoñandro?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Ombia t’ie hitolike tsy hisamb’ahy, apoho ho bangìñe hey raho hahateleñako ty iveko?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Nanao hakeo hao iraho, ino o nanoekoo, ry Mpijilo ondatio? ino ty nanoe’o ahy fanolarañe, hañavesatse ty sandriko?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Akore te tsy apo’o o tahikoo, te tsy haha’o o hakeokoo? f’ie hiroro an-debok’ ao te aniany; ho paia’o, fa tsy ho eo.