Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Nemde szolgálati ideje van a halandónak a földön, és mint a béres napjai olyanok a napjai!

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Mint rabszolga, ki liheg árnyék után, s mint a zsoldos, ki reményli munkabérét:

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

úgy kaptam én örökbe bajnak hónapjait és szenvedésnek éjszakáit rendelték nekem.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Ha lefeküdtem, azt mondom: mikor kelek fel, és nyúlik az este és jóllakom a hánykódással szürkületig.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Magára öltött húsom férget és porgöröngyöt, bőröm felfakadt s megevesedett.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Napjaim gyorsabbak a vetélőnél, s remény nélkül enyésztek el.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Gondolj rá, hogy lehelet az életem, jót nem fog többé látni a szemem;

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

nem pillant meg engem nézőm szeme, szemeid rajtam vannak, de nem vagyok.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

Felhő elenyészett és eltűnt: úgy ki alvilágba száll, nem jöhet fel, (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

nem tér vissza többé házába és nem ismer rá többé az ő helye.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Én sem tartóztatom számat, hadd beszélek lelkem szorultában, hadd panaszkodjam lelkem keservében!

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Tenger vagyok-e avagy szörnyeteg, hogy őrséget vetsz reám?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Ha azt mondom: majd megvigasztal ágyam, panaszomat viselnem segít fekvőhelyem:

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

akkor rémítgetsz engem álmokkal és látomások által ijesztesz engem.

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

Választotta lelkem a megfulladást, a, halált inkább csontjaimnál.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Megvetettem: nem örökké élek; hagyj föl velem, mert lehelet a napjaim!

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Mi a halandó, hogy nagyra tartod, s hogy reá fordítod szívedet,

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

és reá gondolsz reggelenként, perczenként megvizsgálod őt?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Meddig nem tekintesz el tőlem, nem eresztesz el, míg nyálam lenyelhetem?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Vétettem: mit cselekszem neked, emberőrző? Miért tettél engem támadásul magadnak, hogy önmagamnak terhére lettem?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

S mit nem bocsátod meg; bűnömet s nem veszed el vétkemet? Mert most porban feküdném, keresnél engem és nem volnék.