Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

C’est une milice que la vie de l’homme sur la terre; et ses jours sont comme les jours d’un mercenaire.

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Comme un esclave désire l’ombre, et comme un mercenaire attend la fin de son ouvrage,

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Ainsi moi aussi j’ai eu des mois vides, et j’ai compté des nuits laborieuses.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Si je m’endors, je dis: Quand me lèverai-je? et de nouveau j’attends le soir, et je suis rempli de douleur jusqu’aux ténèbres.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Ma chair est revêtue de pourriture et d’une sale poussière; ma peau s’est desséchée et contractée.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Mes jours ont passé plus promptement que la trame n’est coupée par un tisserand; et ils ont été consumés sans aucune espérance.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Souvenez-vous que ma vie est un souffle, et que mon œil ne reviendra pas pour voir le bonheur.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Le regard de l’homme ne m’apercevra pas; vos yeux se porteront sur moi, mais je ne serai plus.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

Comme un nuage se dissipe et passe, ainsi celui qui descend dans les enfers ne montera pas. (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

Il ne reviendra plus dans sa maison, et son lieu ne le connaîtra plus.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

C’est pourquoi moi-même je ne retiendrai pas ma bouche; je parlerai dans la tribulation de mon esprit; je m’entretiendrai avec l’amertume de mon âme.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Est-ce que je suis une mer, ou un monstre marin, pour que vous m’ayez enfermé dans une prison?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Si je dis: Mon lit me consolera, et je serai soulagé en me parlant sur ma couche,

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

Vous m’épouvanterez par des songes, et par des visions vous m’agiterez d’horreur.

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

C’est pour ce motif que mon âme a choisi une destruction violente, et mes os, la mort.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

J’ai perdu toute espérance; je ne saurais vivre davantage: épargnez-moi; car mes jours ne sont rien.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Qu’est-ce qu’un homme, pour que vous fassiez un si grand cas de lui? ou pourquoi mettez-vous sur lui votre cœur?

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

Vous le visitez au point du jour, et aussitôt vous l’éprouvez,

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Jusques à quand ne m’épargnerez-vous point, et ne me laisserez-vous pas avaler ma salive?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

J’ai péché, que ferai-je pour vous, ô gardien des hommes? Pourquoi m’avez-vous mis en opposition avec vous, et suis-je à charge à moi-même?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Pourquoi n’ôtez-vous point mon péché, et pourquoi n’enlevez-vous pas mon iniquité? Voilà que maintenant je dormirai dans la poussière, et, si vous me cherchez dès le matin, je ne serai plus.