Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
L'homme ne fait-il pas sur la terre le service d'un soldat, et ses jours ne sont-ils pas comme les jours d'un mercenaire?
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
Comme l'esclave soupire après l'ombre, et comme un journalier attend son salaire,
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
ainsi j'eus pour mon lot des mois de douleur, et des nuits de tourment ont été mon partage.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
Couché, je dis: Quand me lèverai-je? la nuit finira-t-elle? et je m'excède d'agitations jusqu'à l'aube du jour.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
Mon corps se couvre de vers et d'une croûte terreuse, ma peau se roidit, et de nouveau suppure.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
Mes jours fuient plus prompts que la navette, ils se consument, et je suis sans espoir.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Souviens-Toi que ma vie est un souffle! Mes yeux ne reverront plus de bonheur;
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
l'œil de celui qui me voit, ne m'apercevra plus; Tes yeux me chercheront, et je ne serai plus.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
La nuée se dissipe et s'en va: ainsi, qui descend aux Enfers, n'en revient pas, (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
il ne rentre plus dans sa maison, et ses lieux ne le reconnaissent plus.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Aussi ne mettrai-je pas un frein à ma bouche, mais je parlerai dans l'angoisse de mon cœur, et me plaindrai dans l'amertume de mon âme.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Suis-je une mer? suis-je un dragon, que contre moi Tu mettes une barrière?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
Quand je dis: Mon lit me soulagera, ma couche portera une partie de ma peine!
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
alors tu m'effraies par des songes, et par des visions tu m'épouvantes.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
Aussi je préférerais suffoquer, mourir, à conserver ma chair.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
Je dédaigne la vie! je ne vivrai pas toujours!… Suspends tes coups, car mes jours sont un souffle!
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
Qu'est-ce que l'homme, pour que tu l'honores, pour que tu prennes garde à lui,
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
que tu t'occupes de lui chaque matin, et l'éprouves à tous les instants?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
Jusques à quand les yeux ne me quitteront-ils pas, ne me laisseras-tu pas le temps d'avaler ma salive?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
Si j'ai péché, qu'ai-je pu te faire, observateur des hommes? Pourquoi me fais-tu le but de tes coups, tellement que je suis à moi-même un fardeau?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
Et que ne pardonnes-tu ma faute, et ne passes-tu mon péché? car bientôt je dormirai dans la poudre, et tu me chercheras, et je ne serai plus.
