Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
“Is there not warfare to man on earth? And his days as the days of a hired worker?
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
As a servant desires the shadow, And as a hired worker expects his wage,
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
So I have been caused to inherit months of vanity, And they numbered nights of misery to me.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
If I lay down, then I have said, When do I rise, And evening has been measured? And I have been full of tossings until dawn.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
My flesh has been clothed [with] worms, And a clod of dust, My skin has been shriveled and is loathsome,
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
My days swifter than a loom, And they are consumed without hope.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Remember that my life [is] a breath, My eye does not turn back to see good.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
The eye of my beholder does not behold me. Your eyes [are] on me—and I am not.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
A cloud has been consumed, and it goes, So he who is going down to Sheol does not come up. (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
He does not turn to his house again, Nor does his place discern him again.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Also I do not withhold my mouth—I speak in the distress of my spirit, I talk in the bitterness of my soul.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Am I a sea [monster], or a dragon, That You set a watch over me?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
When I said, My bed comforts me, In my talking He takes away my couch.
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
And You have frightened me with dreams, And You terrify me from visions,
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
And my soul chooses strangling, Death rather than my bones.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
I have wasted away—I do not live for all time. Cease from me, for my days [are] vanity.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
What [is] man that You magnify him? And that You set Your heart to him?
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
And inspect him in the mornings, [And] in the evenings try him?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
How long do You not look from me? You do not desist until I swallow my spittle.
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
I have sinned, what do I do to You, O watcher of man? Why have You set me for a mark to You, And I am for a burden to myself—and what?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
You do not take away my transgression, And [do not] cause my iniquity to pass away, Because now, I lie down in dust, And You have sought me—and I am not!”
