Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
The life of man upon earth is a warfare, and his days are like the days of a hireling.
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
As a servant longeth for the shade, as the hireling looketh for the end of his work;
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
So I also have had empty months, and have numbered to myself wearisome nights.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
If I lie down to sleep, I shall say: When shall arise? and again I shall look for the evening, and shall be filled with sorrows even till darkness.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
My flesh is clothed with rottenness and the filth of dust, my skin is withered and drawn together.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
My days have passed more swiftly than the web is cut by the weaver, and are consumed without any hope.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Remember that my life is but wind, and my eyes shall not return to see good things.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Nor shall the sight of man behold me: thy eyes are upon me, and I shall be no more.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
As a cloud is consumed, and passeth away: so he that shall go down to hell shall not come up. (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
Nor shall he return my more into his house, neither shall his place know him any more.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Wherefore I will not spare my month, I will speak in the affliction of my spirit: I will talk with the bitterness of my soul.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Am I a sea, or a whale, that thou hast enclosed me in a prison?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
If I say: My bed shall comfort me, and I shall be relieved speaking with myself on my couch:
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
Thou wilt frighten me with dreams and terrify me with visions.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
So that my soul rather chooseth hanging, and my bones death.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
I have done with hope, I shall now live no longer: spare me, for my days are nothing.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
What is a man that thou shouldst magnify him? or why dost thou set thy heart upon him?
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
Thou visitest him early in the morning, and thou provest him suddenly.
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
How long wilt thou not spare me, nor suffer me to swallow down my spittle?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
I have sinned: what shall I do to thee, O keeper of men? why hast thou set me opposite to thee, and I am become burdensome to myself?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
Why dost thou not remove my sin, and why dost thou not take away my iniquity? Behold now I shall sleep in the dust: and if thou seek me in the morning, I shall not be.
