Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Er et Menneske ikke i Strid paa Jorden, og hans Dage som en Daglønners Dage?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Som en Arbejder, der higer efter Skyggen, og som en Daglønner, der venter paa sin Løn,

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

saaledes har jeg faaet mig Forfængeligheds Maaneder til Arv; og man har talt mig kummerfulde Nætter til.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Naar jeg lagde mig, da sagde jeg: Naar skal jeg staa op, og naar er Aftenen forbi? og jeg blev mæt af Uro inden Tusmørket.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Mit Kød er klædt med Orme og Jordskorpe; min Hud er sprukken og vædsker.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Mine Dage ere lettere end en Væverskytte; og de svinde hen uden Haab.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Kom i Hu, at mit Liv er et Aandepust: Mit Øje kommer ikke mere til at se godt.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Dens Øje, som ser mig, skal ikke mere skue mig; dine Øjne skulle se efter mig, men jeg skal ikke findes.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

En Sky forgaar og farer bort, ligesaa skal den, der farer ned til Dødsriget, ikke komme op igen. (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

Han skal ikke komme mere igen til sit Hus, og hans Sted skal ikke kende ham mere.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Derfor vil jeg ikke heller lægge Baand paa min Mund, jeg vil tale i min Aands Angest, jeg vil klage i min Sjæls Bitterhed.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Er jeg et Hav eller et Havuhyre, at du vil sætte Vagt over mig?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Naar jeg sagde: Min Seng skal trøste mig, mit Leje skal lette min Klage,

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

da forskrækker du mig med Drømme, og ved Syner forfærder du mig,

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

saa min Sjæl foretrækker at være kvalt, ja Døden fremfor disse mine Knokler.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Jeg er ked deraf; jeg vil ikke leve evindelig; lad af fra mig, thi mine Dage ere Forfængelighed!

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Hvad er et Menneske, at du vil agte ham stort, og at du vil lægge dig ham paa Hjerte?

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

og at du vil besøge ham hver Morgen og prøve ham hvert Øjeblik?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Hvorfor vil du ikke se bort fra mig? vil ikke lade mig Ro saa længe, at jeg kan synke mit Spyt?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Havde jeg syndet, hvad kunde jeg gøre dig, du Menneskenes Vogter? hvorfor har du sat mig til Anstød for dig, at jeg er mig selv til en Byrde?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Og hvorfor vil du ikke borttage min Overtrædelse og lade min Misgerning være tilgivet? thi snart skal jeg ligge under Mulde, og naar du søger mig, da er jeg ikke mere.