Job 6

1 Då tog Job till orda och sade:

Då tok Job til ords og svara:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

«Um dei mitt mismod vega vilde og få ulukka mi på vegti,

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

det tyngjer meir enn havsens sand; difor var ordi mine ville.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

For Allvalds pilar sit i meg, mi ånd lyt suga deira gift; Guds rædslor reiser seg til åtak.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

Skrik asnet vel i grøne eng? Og rautar uksen ved sitt for?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

Kven et det smerne utan salt? Kven finn vel smak i eggjekvite?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

Det byd meg mot å røra slikt, det er som min utskjemde mat.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

Å, fekk eg uppfyllt bøni mi! Gav Gud meg det eg vonar på!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

Ja, vild’ han berre knusa meg, med hand si min livstråd slita!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

Då hadde endå eg mi trøyst; trass pina skulde glad eg hoppa! - Den Heilage sitt ord eg held på.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

Kva er mi kraft, at eg skuld’ vona? Mi framtid, at eg skulde tola?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

Er krafti mi som steinen sterk? Er kanskje kroppen min av kopar?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

Mi hjelp hev heilt forlate meg; all kvart stydjepunkt er frå meg teke.

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

Ein rådlaus treng av venen kjærleik, um enn han ottast Allvald ei.

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Som bekken brørne mine sveik, lik bekkjefar som turkar ut.

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

Fyrst gruggast dei av bråna is, og snø som blandar seg uti,

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

men minkar so i sumarsoli, og kverv til slutt burt i sumarhiten.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Vegfarande vik av til deim, men kjem til øydemark og døyr.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

Kjøpmenn frå Tema skoda dit, flokkar frå Saba vonar trygt;

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

men svikne vert dei i si von; dei narra vert når dei kjem fram.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

So hev de vorte reint til inkjes, de rædsla såg, og rædde vart!

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

Hev eg då bede dykk um noko? Bad eg dykk løysa meg med gods?

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

og frelsa meg frå fiendvald og kjøpa meg frå røvarar?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Gjev meg eit svar, so skal eg tegja; seg meg kva eg hev synda med!

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

Eit rettvis ord er lækjebot; men last frå dykk er inkje verdt.

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Du lastar meg for ordi mine; men vonlaus mann so mangt kann segja.

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

De kastar lut um farlaust barn, og handel driv um dykkar ven.

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Vilde de berre sjå på meg! Trur de eg lyg dykk upp i augo?

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Vend um, lat ikkje urett skje! Vend um, enn hev eg rett i dette.

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Finst det vel fals på tunga mi? Kann ei min gom ulukka smaka?