Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Nanoiñe amy zao t’Iobe:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Ee te linanja o ha’emberakoo, vaho natrao-fipoke am-balantsy ao o ha’ampohekoo!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Fa ho nandikoatse ty lanja’ ze kila faseñe an-driak’ ao: Aa le nitsoretoke t’ie nivolañe.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Fa amako ao o ana-pale’ i El-Sadaio; inome’ ty troko ty vore’e; miatreatre ahiko o harevendreveñan’ Añahareo.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Mitreñe hao ty borìke ly t’ie amañ’ahetse, ke mirohake hao ty añombe ambone’ i hane’ey?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Ho kamaeñe tsy aman-tsira hao t’ie nàmoñe? mafiry hao ty tapotin’atoly?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Ifoneñan-troko ty hitsopeke; hoe lintseñe t’ie siloke.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Ehe te niazoko i halalikoy; te hatolon’Añahare i salalaekoy,
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
ee te ho non’ Añahare ty handemok’ ahiko, te ho hahà’e ty fità’e hañitoa’e ahy!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Zao ty ho nañohò ahiko; hahavontitirako tsy aman-tretrè ty fanaintaiñañe; te tsy niliereko ty nafè’ i Masiñey.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Aia ty haozarako te hitamà? Inoñe ty ho figadoñako, t’ie hahaliñe?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Haozaram-bato hao ty hafatrarako? Torisike hao ty sandriko?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Hera tsy amako ty fañimbàñe ahiko, ke nasiotse amako ty famotsorañe?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Mañeva ho ferenaiñan-drañe’e ty mpisotry, ndra te napo’e ty fañeveñañe amy El-Sadai.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Manao hakalitahan-torahañe amako o rañekoo, hoe saka misorotombake vaho mimosaoñe,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
ie angonkòña’ i ranon-kavandray, naho am-pietaham-panala.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
Ie matrovoke le mianjiñe, ie faosa vaho mimiañe an-toe’e.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Miolakolak’ am-pañaveloañe iereo, mb’an-kakoahañe mb’eo vaho mimeatse.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Nipaia’ o mpivovotse boak’ i Temào, nitamà’ o mpitavea’ i Sebào.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
Nilonjetse t’ie nahatoky; nitangòke te nipok’eo.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Toe manahake Izay nahareo henaneo; oni’ areo ty hekoheko le miriatsandriñe.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Nanao ty hoe vi’raho? Añendeso, ndra, Itambezo am-bokàñe amo vara’ areoo
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Ehe, ampipolitiro am-pitàn-drafelahy, ke: Jebaño am-pità’ o fanalolahio ty fiaiko?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Anaro iraho, le hitsiñe; atoro ahy ty nandilarako.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Toe mahasibeke ty saontsy to! Fe inoñe ty ho toiñe’ ty fifanoitoi’areo?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Ke te o reha’oo ro vente’e vaho tioke avao ty lañonam-pamoe’ piaiñe?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Eka, ndra iambotraha’ areo ty bode-rae vaho haletake ty rañetse.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Ehe henteo henaneo, hera mpandañitse añ’atrefa’ areo iraho.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Mibalintoàña, le ko mandilatse; Eka mifosera, fa vantañe o ahikoo.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Manan-tahy hao ty lelako? Tsy apota’ ty lañilañiko hao ty hankàñe?
