Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Ījabs atbildēja un sacīja:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Kaut manas vaimanas ar svaru svērtu un turpretī manas bēdas svaru kausā liktu!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Jo tās tagad ir grūtākas nekā jūras smiltis, tāpēc mana mute muld.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Jo tā Visuvarenā bultas ir iekš manis, mans gars dzer viņu ugunis, Dieva briesmas karo pret mani.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Vai gan meža ēzelis zviedz, kad tam ir zāle? Vai vērsis mauj, kad tam sava barība?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Vai jēlu var ēst bez sāls? Vai ir gardums olas baltumā?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Ko mana dvēsele negribēja aizskart, tā nu ir mana bēdu barība.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Kaut mana lūgšana notiktu, un Dievs man dotu, ko es gaidu,
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Kaut Dievs mani sadauzītu, kaut tas Savu roku izstieptu un mani satriektu!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Tas man vēl būtu par prieku, un es vēl savās nežēlīgās sāpēs būtu līksms, ka neesmu aizliedzis tā Svētā vārdus.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Kāds ir mans spēks, ka es vēl varētu cerēt, un kāds ir mans gals, ka manai dvēselei būtu jāpaciešās?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Vai mans spēks ir akmeņu spēks, vai mana miesa ir varš?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Vai man palīga netrūkst pavisam, un vai man padoms nav visai pagalam?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Izsamisušam žēlastības vajag no sava drauga, citādi tas arī tā Visuvarenā bijāšanu atmet.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Mani brāļi mani pieviļ kā strauts, kā strauta ūdeņi, kas notek;
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Sajukuši tie bija ar ledu, un sasniguši ar sniegu, -
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
Tai laikā, kad karstums tos spiež, tad tie izsīkst, kad karsts metās, tad tie iznīkst no savas vietas.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Viņu ceļi griežas sānis, tie iet uz tuksnesi un izzūd.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Uz tiem skatās ceļa ļaudis no Temas un cer Šebas ceļa gājēji.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
Tie paliek kaunā ar tādu cerību un nosarkst, tur nonākdami.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Tiešām nu jūs neesat it nekas, redzat briesmas un iztrūcinājāties.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Vai es jeb kad sacīju: nesiet man un dodiet man dāvanas no sava padoma?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Jeb glābiet mani no ienaidnieka rokas un pestījiet mani no varas darītāju rokas?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Mācat mani, es cietīšu klusu, un pierādiet man, kur es maldījies.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Cik spēcīgi ir taisni vārdi, bet ko norāj jūsu rāšana;
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Vai jūs esat apņēmušies vārdus aprāt? Vējam pieder izsamisuša vārdi.
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Vai arī bāriņam gribat valgus mest un bedri rakt savam tuvākam.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Bet nu, lūdzami, uzlūkojiet mani, jums acīs tiešām es nemelošu.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Atbildiet jel, lai nenotiek netaisnība, atbildiet, jo mana taisnība vēl stāv.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Vai tad uz manas mēles būs netaisnība, vai mana mute nemanīs, kas ir blēdība?
