Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Felelt Jób és mondta:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Vajha mérve mérnék bosszúságomat a gyötrelmemet mérlegre vetnék egyaránt!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Mert most tengerek fövenyénél nehezebb, azért megzavarodtak szavaim.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Mert a Mindenható nyilai vannak bennem, a melyeknek mérgét lelkem issza; Isten ijedelmei sorakoznak ellenem.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Ordít-e a vadszamár a pázsiton, avagy bőg-e az ökör abraka mellett?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Ehető-e a mi ízetlen, só nélkül, avagy van-e íz a tojás fehérjében?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Vonakodott hozzá nyúlni a lelkem; azok az én kórságos ételem.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Bárcsak beteljesednék kérésem s reményemet megadná Isten;
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
s tetszenék Istennek, hogy összezúzzon engem, megoldaná kezét, hogy véget vessen nekem!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Akkor volna még vigasztalásom – fölszökném kíméletlen fájdalomban – hogy nem tagadtam meg a Szentnek szavait.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Mi az erőm, hogy várakozzam, s mi a végem, hogy türtessem magam?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Avagy kövek ereje-e az én erőm, vagy ércz az én húsom?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Hiszen segítségem nincs bennem, és üdvösségem elutasíttatott tőlem.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Az elcsüggedőt barátjától szeretet illeti, ha el is hagyja a Mindenható félelmét!
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Testvéreim hűtelenek lettek mint a patak, mint a hogy medrükben a patakok eltűnnek.
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
A melyek sötétlenek a jégtől, bennök rejtőzik el a hó;
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
mikor hőség éri, megsemmisülnek, midőn meleg van, elenyésznek helyükből.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Kanyarodnak útjuk ösvényei, elhúzódnak a pusztaságban és elvesznek.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Ide tekintettek Téma karavánjai, Sába vándorcsapatai reménykedtek bennük;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
megszégyenültek, hogy bíztak, elérkeztek odáig és elpirultak.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Mert most az övéi vagytok, láttok rettegést és féltek.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Hát mondtam-e: adjatok nékem, és vagyontokból vesztegetést ajáljatok értem,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
és szabadítsatok ki szorongatónak kezéből s zsarnokok kezétől váltsatok meg engem?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Tanítsatok engem s én elhallgatok, és ha mit tévedtem, értessétek meg velem.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Mi hathatósak az egyenes beszédek, de miképp fedne feddés, minő a tietek?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Szókat tekintetek-e feddésnek és szélnek az elcsüggedettnek beszédeit?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Még árvának is nekiestek és áskálódtok barátotok ellen.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Most hát egyezzetek bele, forduljatok felém, arczotokba vajon hazudom-e?
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Térjetek meg, kérlek, ne essék jogtalanság, igen, térjetek meg, folyton áll ebben az igazam!
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Van-e nyelvemen jogtalanság, avagy ínyem nem érezné-e a gyötrelmeket?
