Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Job vastasi ja sanoi:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
"Oi, jospa minun suruni punnittaisiin ja kova onneni pantaisiin sen kanssa vaakaan!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Sillä se on nyt raskaampi kuin meren hiekka; sentähden menevät sanani harhaan.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Sillä Kaikkivaltiaan nuolet ovat sattuneet minuun; minun henkeni juo niiden myrkkyä. Jumalan kauhut ahdistavat minua.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Huutaako villiaasi vihannassa ruohikossa, ammuuko härkä rehuviljansa ääressä?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Käykö äitelää syöminen ilman suolaa, tahi onko makua munanvalkuaisessa?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Sieluni ei tahdo koskea sellaiseen, se on minulle kuin saastainen ruoka.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Oi, jospa minun pyyntöni täyttyisi ja Jumala toteuttaisi minun toivoni!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Jospa Jumala suvaitsisi musertaa minut, ojentaa kätensä ja katkaista elämäni langan!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Niin olisi vielä lohdutuksenani-ja ilosta minä hypähtäisin säälimättömän tuskan alla-etten ole kieltänyt Pyhän sanoja.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Mikä on minun voimani, että enää toivoisin, ja mikä on loppuni, että tätä kärsisin?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Onko minun voimani vahva kuin kivi, onko minun ruumiini vaskea?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Eikö minulla ole enää mitään apua, onko pelastus minusta karkonnut?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Tuleehan ystävän olla laupias nääntyvälle, vaikka tämä olisikin hyljännyt Kaikkivaltiaan pelon.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Minun veljeni ovat petolliset niinkuin vesipuro, niinkuin sadepurot, jotka juoksevat kuiviin.
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Ne ovat jääsohjusta sameat, niihin kätkeytyy lumi;
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
auringon paahtaessa ne ehtyvät, ne häviävät paikastansa helteen tullen.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Niiden juoksun urat mutkistuvat, ne haihtuvat tyhjiin ja katoavat.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Teeman karavaanit tähystelivät, Seban matkueet odottivat niitä;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
he joutuivat häpeään, kun niihin luottivat, pettyivät perille tullessansa.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Niin te olette nyt tyhjän veroiset: te näette kauhun ja peljästytte.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Olenko sanonut: 'Antakaa minulle ja suorittakaa tavaroistanne lahjus minun puolestani,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
pelastakaa minut vihollisen vallasta ja lunastakaa minut väkivaltaisten käsistä'?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Opettakaa minua, niin minä vaikenen; neuvokaa minulle, missä olen erehtynyt.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Kuinka tehoaakaan oikea puhe! Mutta mitä merkitsee teidän nuhtelunne?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Aiotteko nuhdella sanoja? Tuultahan ovat epätoivoisen sanat.
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Orvostakin te heittäisitte arpaa ja hieroisitte kauppaa ystävästänne.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Mutta suvaitkaa nyt kääntyä minuun; minä totisesti en valhettele vasten kasvojanne.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Palatkaa, älköön vääryyttä tapahtuko; palatkaa, vielä minä olen oikeassa siinä.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Olisiko minun kielelläni vääryys? Eikö suulakeni tuntisi, mikä turmioksi on?"
