Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Then Job answered and said:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
O that my grief were weighed thoroughly! That my calamities were put together in the balance!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Surely they would be heavier than the sand of the sea; On this account were my words rash.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
For the arrows of the Almighty have pierced me; Their poison drinketh up my spirit; The terrors of God set themselves in array against me.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Doth the wild ass bray in the midst of grass? Or loweth the ox over his fodder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Can that which is unsavory be eaten without salt? Is there any taste in the white of an egg?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
That which my soul abhorreth to touch Hath become my loathsome food.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
O that I might have my request, And that God would grant me that which I long for!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
That it would please God to destroy me; That he would let loose his hand, and make an end of me!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Yet it should still be my consolation, Yea, in unsparing anguish I would exult, That I have not denied the commands of the Holy One.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
What is my strength, that I should hope? And what mine end, that I should be patient?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Is my strength the strength of stones? Or is my flesh brass?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Alas, there is no help within me! Deliverance is driven from me!
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
To the afflicted, kindness should be shown by a friend; Else he casteth off the fear of the Almighty.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
But my brethren are faithless like a brook; Like streams of the valley that pass away;
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Which are turbid by reason of the ice, And the snow, which hideth itself in them.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
As soon as they flow forth, they vanish; When the heat cometh, they are dried up from their place.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
The caravans turn aside to them on their way; They go up into the desert, and perish.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
The caravans of Tema look for them; The companies of Sheba expect to see them;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
They are ashamed that they have relied on them; They come to their place, and are confounded.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
So ye also are nothing; Ye see a terror, and shrink back.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Have I said, Bring me gifts? Or, Give a present for me out of your substance?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Or, Deliver me from the enemy's hand? Or, Rescue me from the hand of the violent?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Convince me, and I will hold my peace; Cause me to understand wherein I have erred.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
How powerful are the words of truth! But what do your reproaches prove?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Do ye mean to censure words? The words of a man in despair are but wind.
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Truly ye spread a net for the fatherless; Ye dig a pit for your friend.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Look now upon me, I pray you; For to your very face can I speak falsehood?
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Return, I pray, and let there be no unfairness; Yea, return; —still is my cause righteous.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Is there iniquity on my tongue? Cannot my taste discern what is sinful?
